Du ser rökplymer mot himlen
räknar in dina älskade
Så fort du tänkt tanken måste det hända
Så fort du drömt ett universum föds det
och sedan drömmer det sig själv vidare.

När du kom hit skulle landet resa sig upp
och välkomna dig i sina frusna jordiga armar
men det gjorde det inte.
Du går över det som ett sår
och marken fräser av skam för varje steg du tar.

Vi kan ingenting göra.
Vi skulle kunna göra allting vi kan.

Genom all förvirring
är det som stannar kvar
ögonblicket då någon dröjt vid dig.
Vi kommer inte ha förlorat varandra färdigt
förrän allt liv runnit ur oss.

Det är någonting som brinner säger du.
Vad säger elden om oss?
Gesten för "hjälp mig" är universell
men jag har mina aviga händer i fickorna.
Mina små avigsidor.

Alla dödar som dötts.
Ryckningar och rysningar genom rymden.