I.
Lyckan river med klor,
lämnar mig inte ifred.
Pockar ständigt med sina tvivel,
vill att jag ska lyssna.

Försöker ta mig därifrån,
mina steg är betong i sirap.
De säger att jag måste känna den,
välsignelsen av glädjen.

Men den fastnar aldrig.


II.
Minns ingenting från mitt liv.
En yxa separerade mig från verkligheten,
när världen blev röd och du försvann.

De säger att det var lika bra,
du var ingen egentligen.

De har fel.

III.
När snön kommer är jag där,
redo att ta emot kylan.
Vill att den ska rena mig,
eliminera slammet som täpper igen mina känslor.

Väntar på befrielsen,
på denna undersköna varelse som förväntas hjälpa.

IV.
Om du inte finns, vem är då jag?
Om du endast var en produkt av min hallucination,
Överlever jag?

Söker långt, drar mig uppåt till utsikten.
Vill få en överblick, väntar nu på dig,
att du ska komma tillbaka.

V.
Parerar deras tankar,
vill inte påverkas.

Det vita tyget omsluter min kropp,
men jag vill inte ha det där.
River upp ett hål, tror att tankarna kan komma ut,
längtar.

VI.
Kanske du aldrig kommer tillbaka,
mitt hopp har krympt.
En liten kapsel har du blivit,
instängd i mitt huvud.

Hur ska de förstå?

VII.
Reser mig och går ut.
Någonting hägrar i slutet av en gång,
lyckan säger åt mig att ta det.

Mina armar sträcks ut,
torra händer famlar i vad som känns som tusen år.

Men,
då hittar jag det.
Och plötsligt existerar du inte längre.