Det är inte lätt, att leva med ångestlejon klösande inom själen,
dygnet runt,
krypande myror som gnager sig mätta på kroppens fysiska innehåll.

Du kommer aldrig att kunna förstå min smärta,
den har ju valt att bosätta sig, endast inom mig.

Bakom mina sminkade fasader, mina uppbyggda murar,
bor också jag själv, en sann krigare, aldrig någonsin kommer jag att ge upp,
trots ångestlejon, psykiskt nedbrytande parasitliknande myror,
knivar, ofrivilligt spetsade i min själ, tårar och allmänsmärta,
så bor jag där,
dag som natt, bygger jag på mitt livspussel.

Det är stundtals orättvist, jag vill inte tvingas må såhär,
pusselbitar faller sakta på dess rätta plats,
den dag då hela mitt pussel är lagt, minuten då sista biten hamnar rätt,
då ska jag med styrka tacka mig själv,
för att jag orkat överleva dagarna här, lycklig kommer jag uppskatta att vara den jag är,
- Varje minut är en vinst, en ny pusselbit på plats för mig,
men det är lönlöst att försöka få dig att förstå,
lika omöjligt som det är för mig att förstå ditt liv,
hur det känns att leva utan plågsam smärta och ångest dygnet runt.

Jag pusslar mig fri,
kanske kan det låta överdrivet , som en massa strunt,
men det är faktiskt de små bitarna som får allting att gå runt.