Hans hand kramar mig om halsen.
Svärande stirrar han i taket efter någon.
Jag är bara ett verktyg i hans hand.
Han håller mig hårt, känner fjädern i kroppen spännas.

vi är ett sällsamt par.
jag är rosa. ett nät är jag av sammanlänkade små hål.

nu höjjer han mitt spröda blad siktar och pang !
något kraschar in mot alla mina hundratals mjuka öppningar.
någon fastnar på mig. klibbar och jämrar sig.

Någons lilla ansikte är sönder. Små vingar vibrerar tappert i blodpölen.
Jag känner mig smutsig.
Han skriker av lycka.
Ha där fick du !
Ha där fick jag ännu en död på mitt samvete tänker jag.

mina alla exakt lika munnar gråter men han märker ingenting.
låt dem vara de är så små viskar jag.

Varför kan inte han dra täcket över huvudet som alla andra i familjen.
Blunda och somna ifrån det molande mmmmmljudet som en snäll människa.
Men nej. Rak som en kniv står han i sängen med mig i högsta hugg.
Så overkligt att just jag ska användas till att döda.
Så himla typiskt.

jag vill bara få vara ifred i en vrå ihop med de andra.
ligga tätt ihop i sakligt mörker.

Använd dina egna händer så får du se hur kul det är!
Som alla andra framgångsrika mördare
anser du dig för fin att vara i direktkontakt med offret.

det är tyst nu i rummet.
jag erkänner att det är skönt, just det är skönt. att det är tyst
men blodlukten är inte trevlig.

Så tänker jag när han äntligen släcker lampan.