Den vita kakaduan, halvt dold i palmens grönska, kikade ner på den gamle och havet. Egentligen var den väl mest intresserad av den brunspräckliga katten som smög bakom ryggen på mannen. Fågeln gormade på spanska, som för att varna mannen för anfall bakifrån. Förmodligen en rymling, kakaduan alltså, som trivdes bättre fri i naturen än i fångenskap.

   Mannen satt på murkanten med Mexikanska Gulfen framför sina fötter. Jordens krökning dränkte Cuba i havet, trots att landet låg endast nittio miles bort. Muren, hans tillfälliga sittplats, omgärdade den fula rödmålade betongklossen som var gjuten att likna en havsboj. Texten på densamma sa Southernmost point, Continental USA.

   Katten smög upp bakom mannens rygg, stannade till en stund innan den försiktigt sträckte upp ena tassen i ett försök att fånga den i vinden lätt fladdrande grå hästsvansen som nådde långt ner över den T-shirtklädda breda ryggtavlan.

   Kakaduan gav till ett skrik. Katten blev rädd och rusade iväg in under häcken till närmsta trädgård. Mannen reste sig, tittade upp bland palmbladen och fann fridstöraren som tystnade tvärt. Han stod en stund tittandes ut över det intensivt blågröna havet, för dagen ganska lugnt. Endast svaga dyningar rullade in från söder.

Han kunde inte vänta längre. Det var dags att ge sig av. Han hasade upp jeansen innan stegen styrdes mot Chevan en bit uppe på Whitehead Street. Försiktigt, eftersom den utslitna ryggen värkte, klättrade han upp i trucken.

   Med ett dovt V8-muller rullade kärran uppför gatan med Erik bakom ratten.

Några kvarter bort köade förväntansfulla turister utmed muren kring Hemingway House inför nästa visning. Huset och trädgården är helt kattifierade då ättlingar till Ernest’s sextåiga katter fortfarande rör sig fritt där. Bara det en sensation. Åtminstone för kattvänner. Litteraturvänner får också sitt lystmäte stillat. Det kunde han själv garantera.

   Erik gillade Key West, den lilla staden längst ut på the Florida Keys. Låga, vackra, väl underhållna hus i pastellfärger, med intensiv grönska i trädgårdarna, och det överallt närvarande havet, fisket och båtlivet.

   Han hade varit här flera gånger, men tyckte numera att turisterna höll på att ta kål på trivseln. Det gick knappt att komma in på Sloppy Joe’s Bar på Duval Street till exempel. När Ernest satt där vid sitt stambord var nog trivseln hög. Nu fanns bara ståplats om man orkade med att köa sig fram till bardisken.

Färden gick långsamt ut ur staden. Folk överallt. En och annan kvarvarande deltagare i Hemingway Look-Alike Contest hängde kvar i gathörnen.

   Färden mot Miami hade börjat. Broar avlöste varandra hela tiden, i det pärlband av öar som sträcker sig långt ut i Gulfen. Solen lyste. Vattnet glittrade. Bredvingade pelikaner seglade under den azurblå skyn.

Erik skulle hämta sin fru i Miami. Hon skulle komma med flyg för att göra honom sällskap ett par veckor. Själv hade han redan avverkat tre veckor i paradiset.

   Intresset för järnväg hade lett honom dit, för att dokumentera de få återstående resterna av banan Miami – Key West som stod klart 1912. Projektet var dömt att misslyckas från första början enligt kustborna. De fick rätt. En septemberdag 1935 raserades delar av banan i en orkan.

   Med kamera hade han letat igenom öarna efter synliga spår av järnvägen. Det tydligaste utgjordes av stålbron som fortfarande står kvar vid Bahia Honda Key. Bron som djärvt kastar sig ut över det korallgröna havet, ifrån en hög banvall, är numera kapad en bit för att kunna släppa igenom båttrafik.

Nu längtade han efter Vanja. De var inte vana vid att vara ifrån varandra. Det hade faktiskt bara hänt några korta stunder förut.

   Tiden, utan kamera, hade han slagit ihjäl med böcker, vid någon strand eller som sängkamrat. Av naturliga skäl blev det mest återbekantskap med Hemingway’s litteratur.

På väg över Seven Mile Bridge, med havet på båda sidor nående ända till horisonten slog han på countrykanalen för att lyssna till riktig musik. I höjd med entrén till Marathon Key spelades en av Tim McGraw’s underbara låtar, I don’t know why they say grown man don’t cry. Erik sjöng med. Så länge rösten bar.

…then up the stairs, up to the bed. My little girl say “I haven’t had my story yet” … she lifts here little head off the pillow and say “I love you Dad.”

   Då kom tårarna. Han hade alltid varit känslig. Speciellt då det gällde familjen. Den var det viktigaste i livet ansåg han.

Sikten skymdes av tårarna. Han såg inte polisbilen som lurade bakom några reklamskyltar.

   Backspeglarna fylldes plötsligt med blåljus.

   ”Shit! I’ve got the Bear on my tail. Speeding of course”, sa han högt för sig själv.

   Det var bara att stanna.

   Sheriffen stegade fram till Chevan. Det var knappt att han nådde upp till den öppna sidorutan.

   ”Howdy Sir! Drivers licence plea…” Han kom av sig inför den gråhårige mannen vars tårar rann nerför kinden. ”What’s the matter, Sir?”

   Erik funderade intensivt några sekunder. Kanske fanns en chans att komma undan?

   ”Jag mår inte bra. Ont i hela kroppen. Spyr snart.”

   ”Okay! Har du långt hem?”

   ”Nej! Bara några kvarter. Flamingo Inn.”

   ”Skynda dig hem. Men du … kör lagligt. Vi glömmer det här. Och … krya på dig.”

Polisen stod kvar och såg trucken rulla vidare på U.S. Highway no.1.

   Erik såg honom krympa i backspegeln. Han hade känt sig löjlig av att bli ertappad med våta ögon och kinder. En gammal gråhårig man med vidbrättad hatt, sittande i en fullvuxen pickup, gråtande. Så gör inte en vuxen man.

   Det var tankarna på dottern som han inte sett på ett år nu, eftersom hon jobbade i San Ramon, Kalifornien, som startat det hela. Han saknade henne. Hon var den av barnen som alltid varit mest beroende av honom, och också vågade uttrycka det. Det var detta som utlöst känslorna då texten ramlat in i bilen.

   De båda sönerna klarade sig oftast själva. Den äldste skötte gården numera, medan den yngre ägnade mesta tiden åt sin crosshoj.

Erik baxade in sin stora bil i garaget vid flygplatsen.

   Det pirrade faktiskt i magen, precis som det gjort när de nyss träffats. Han var lika kär i henne nu som för trettio år sedan.

   Folk strömmade ut i ankomsthallen.

   Ingen Vanja. Jo … där! Nej … det var inte hon. Strömmen tunnades ut. Fortfarande ingen Vanja. Vad hade hänt?

   Erik stod nervöst kvar. Så öppnades dörrarna igen. En ny mindre grupp anlände. Mitt i denna syntes hennes gråsprängda långa hår. Han kände hur det knöt sig i magen. En klump bildades i halsen och de förbaskade tårarna var på väg igen. I don’t know why they say grown man don’t cry for genom huvudet. Hon log brett då hon hittade honom under den vita hatten. Erik hade velat säga till henne hur mycket han älskade henne och att han saknat henne de senaste veckorna. Han hade velat kyssa och krama henne, men klarade ingetdera. Istället tog han bara hennes hand och drog iväg med henne och väskan till p-garaget.

   Först där, i skydd av bilens skal, kunde han krama om sin fru. Återigen rann tårarna nerför hans något fårade kinder. De var återförenade.

Meningen var att de skulle åka ner till Flamingo Inn där han bott större delen av vistelsen, men ingen av dem kunde vänta. Längtan efter varandra var så stor att det blev ett sunkigt motell i Miamis södra utkanter istället. Där fanns ett rökfritt rum med kingsize-bädd. Det fick duga.

   De hade några veckors umgänge att ta igen. Det blev sent den natten, men det gjorde inget. Båda var lyckliga över att åter vara tillsammans. Åldern hade svetsat ihop dem för evigt, till death do us part.

© Kjell Åhsberg