Förlåt , men jag börjar bli osams med livet,
igen.

Förlåt, men nu vill jag inte längre leva,
igen.

Förlåt, men nu börjar det bli för jobbigt att andas här,
igen.

Jag styr mina steg år rätt håll,
men jag känner en tomhet, som om det inte längre spelar någon roll,
Förlåt, men jag känner mig inte hemma någonstans.

Jag vill inte längre fortsätta gå,
vägen glittrar så klart och tydligt framför mina fötter,
Förlåt men jag vill bara kvävas under skogens rötter.

Jag vill inte förstöra, inte rasera rasera era liv, inte svika er i evighet,
jag gör verkligen allting för att orka stanna kvar,
hopplöshet dominerar i mina ådror,
min sista önskan innan jag somnar på kvällen,
är att jag ska slippa vakna upp nästa morgon igen,
Förlåt men dessa tankar verkar nålat sig fast i i min själ igen.

Min himmel är ständigt grå, nästan svart,
hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte se en gnutta blå,
det sägs att solens strålar vilar bakom molnen där,
Förlåt men jag känner starkt att det aldrig kommer lysa över mig igen.

Jag vill bara bort härifrån,
jag orkar inte längre andas här.