Solen värmde skönt vid Silvbergsgruvan. Tallskogen runtom platsen spred en frisk doft av barr och kåda. Den kom i korta pustar då den lätta brisen ramlade ner över det blågröna vattnet som fyllt gruvhålet sedan den senaste silverbrytningen nittio år tidigare. Där fanns också en knappt kännbar doft av koppar. Det var den som färgat vattnet och gjort platsen närmast trolsk. Om man för en stund bortsåg från bergskärningarna som stupade vertikalt ner i vattnet skulle man kunna tro att det var en tropisk sjö. Berget skiftade i olika insprängda nyanser av brunt. Tillsammans med den grå graniten utgjorde de en vacker inramning av den lilla konstgjorda sjön.

   Runtom i buskage och tallar kvittrade försommarrusiga småfåglar sina underbara sånger. Flera olika röster bildade tillsammans en vacker kör. En ekorre kilade hastigt och säkert uppför en av tallarna intill oss.

   På himlen seglade lätta Cumulus långsamt österut. De dolde den värmande solen emellanåt.  

   För tillfället lekte solstrålarna i den lätt krusade vattenytan. De skickade blixtar och morsesignaler som stundtals nästan bländade oss där vi satt och njöt av ensamheten.

Den varade inte så länge. Ensamheten alltså. En bil kom knastrande uppför grusvägen och parkerade strax ovanför oss. En svulstig silverfärgad Porsche Cayenne. Det är inte ofta sådana syns i Dalarna, tänkte jag. En ung familj med två små barn klev ur och gick sedan nyfiket nerför slänten mot gruvhålet. Barnen hade mer bråttom än föräldrarna.

   ”Ta fast ungarna”, sa min fru på andra sidan campingbordet. Det var mer ett konstaterande än en uppmaning till föräldrarna. De hörde i varje fall inte vad hon sa.

   ”Ser farligt ut”, konstaterade jag. ”Här är djupt och kanterna är förrädiska.”

   Jag såg att frugan tog sats för att ropa samtidigt som pappan tog några snabba steg och hejdade båda barnen. De var gissningsvis i treårsåldern och väldigt lika varandra. Tvillingar kanske, eller var det bara kläderna som förvillade? Båda hade mörkt blå hängselbyxor och långärmade grå tröjor. Nakna fötter instoppade i sandaler. Av den mycket korta frisyren att döma var det grabbar. Håret var rödlätt precis som mammans.

   Pappan var ljus från topp till tå. Vita seglarskor, beige chinos, vit skjorta och ljust slätkammat hår. Det enda som avvek var ansiktskulören som tydligt sa att han nyligen varit på solsemester någonstans. Mamman däremot var blekhyad. Hon bar en knälång, djupt urringad, milt blå klänning. De bleka benen slutade i opraktiskt högklackade skor.

   Familjen klampade in i mitt fotograferande. Vi hade åkt dit för att fånga platsen och hade tur då solens lek i vattnet skapade mycket intressanta bilder. Jag lade ifrån mig kameran på bordet, för att jag blev störd, men faktiskt också för att jag kände mig orolig för vad som skulle kunna hända. Det var magkänslan som spökade. 

De höll varsitt barn i handen, gick fram till kanten och kikade rakt ner utefter bergssidan. Av rösterna att döma tyckte de att det var en häftig upplevelse med det turkosa vattnet och klar sikt många meter ner i djupet. Att botten fanns tvåhundratjugo meter längre ner anade nog ingen av dem. De drog sig en bit tillbaka och släppte barnen som övergick till att kasta tallkottar ut över vattenspegeln. I ivern att hitta nya kottar närmade sig ett av dem kanten och blev tillsagd av mamman, men hon gjorde ingen större ansats att stoppa ungen.

   Pappan som stod en bit ifrån, med det andra barnet vid sin sida, lyfte handen för att peka mot det lite väl närgångna barnet. Men för sent.

I samma ögonblick som grästuvan på kanten gav vika skrek mamman och slog händerna för ansiktet. Pappan stod helt paralyserad. Fastvuxen i den barrtäckta mjuka marken. Barnet vid hans sida drog i honom för att komma närmare för att se vad som hänt.

Vi såg katastrofen från cirka tjugo meters håll.

Då ekot av plasket slog mellan de höga bergsväggarna hade jag redan dragit upp plånboken ur bakfickan och slängt den på bordet tillsammans med kepsen och glasögonen. Jag rusade utmed kanten i min förmodligen snabbaste sprint dittills och dök på huvudet ner i det sexhundra år gamla gruvhålet. Vattnet var kallt. Mycket kallt. Men klart. Jag såg hur kroppen singlade likt ett löv i vinden, samtidigt som den sjönk. Jag bröt vattenytan på ungefär fem meters avstånd från den punkt där barnet ramlat i. I fyrtiofem graders vinkel närmade jag mig och fick tag i överdelen av hängselbyxorna. Vi var då på uppskattningsvis fyra meters djup.

  Hängslet som jag grabbat tag i lossnade men jag lyckades koppla ett grepp med armen runt den tunna kroppen. Jag sparkade kraftigt för att komma upp till ytan innan killen hunnit svälja allför mycket vatten.

   När vi bröt vattenytan stod kvinnan fortfarande och skrek. Förtrollningen släppte för mannen som snabbt närmade sig kanten. Han glömde i ivern att hålla i det andra barnet.

   ”Håll för Guds skull i ungen!” skrek jag. ”Det räcker att en har ramlat i.”

   ”Jag tar henne”, sa mamman med hög röst. ”Du måste hjälpa till att få upp Lisa!”

Jaså … det är en tjej. Det trodde jag inte, tänkte jag, samtidigt som jag försökte hitta en plats att ta oss upp på. Det var inte lätt då sidan stupade lodrätt. Jag simmade till det ställe där bergskanten var som lägst.

   Pappan lyckades fiska upp sitt barn genom att lägga sig på magen, hålla i en trädrot med ena handen och sträcka sig ner. Han nådde precis sin dotters hand och drog upp henne. Att jag också ville upp tänkte ingen annan på än frugan som nu sällat sig till sällskapet på tydligt skakiga ben.

   ”Du är inte riktigt klok”, sa hon till mig, med darr på rösten.

   ”Måste man vara det? En så’n här gång tänker man inte. Man bara handlar.”

   ”Hur ska du kunna ta dig upp då?”

   ”Det ligger en gren där borta.” Jag pekade en bit upp i slänten. ”Räck ned den så fixar det sig nog.”

   ”Jag orkar inte”, sa hon en stund senare, efter att förgäves ha försökt hålla emot min tyngd.

   ”Hjälp till lite för sjutton!” ropade jag till pappan som höll sin dotter framstupa medan hon kräktes upp vatten.

När jag äntligen var uppe på land igen kände jag hur slut jag var. Det var inte simturen som knäckt mig, utan anspänningen. Det gällde ju ett liv. I det här fallet ett litet hjälplöst barn.

   Föräldrarna befann sig i chock och tänkte inte på att tacka mig. Det var bara det lilla kräkande barnet som gällde. Hennes syster stod bredvid och grät.

   ”Åk in till akuten i Falun. Hittar ni dit? Hon behöver kollas. Det här kopparhaltiga vattnet är nog inte så hälsosamt att få i sig.” Min fru fick dem att vakna till.

Jag följde med upp till Porschen med vattnet kippande i skorna. Det droppade från jeansen och den långärmade skjortan.

   ”Har ni papper och penna? Ni ska få mitt telefonnummer”, sa jag.

   Mannen plockade irriterat, som om han inte ansåg sig ha tid med det, fram ett litet block och en guldfärgad penna ur bröstfickan på skjortan. Skyndsamt noterade han numret och stoppade ner blocket igen utan att säga något.

   ”Lova att ringa. Jag vill veta hur det går för flickan.”

   ”Vi hör av oss”, sa mannen innan han stängde dörren och lämnade platsen med en rytande motor och ett stort dammoln efter sig.

   ”Hoppas dom inte kör av vägen i brådskan”, sa jag till min fru som stått en bit ifrån och lyssnat på samtalet.

   ”Efter din hjälteinsats vore det ju hemskt om det sker ytterligare en olycka för den familjen.”

   ”Du kände på dig att något skulle gå galet redan när de kom nedför slänten. Eller hur?”

   ”Ja. Synd att jag inte var tydligare. Jag fattar inte att föräldrar kan vara så ouppmärksamma i närheten av vatten … med så små barn.”

   ”Jag fryser. Bäst vi åker. Måste få torrt på mig.”

   Plånboken, glasögonen, kameran och kepsen låg kvar på bordet. Jag tog dem och letade sedan under bordet och vid sidan av det. Utan resultat.

   ”Bilnyckeln. Var är den?”

   ”Du lämnade ingen nyckel.”

   ”Jo. Visst gjorde jag … eller?”

   ”Nej … du lämnade ingen nyckel.”

   ”Förbaskat också. Måste ha tappat den i vattnet. Hur ska vi nu ta oss härifrån?”

   ”Ring hem. Förhoppningsvis svarar någon. Där finns ju en reservnyckel.”

   ”Mobilen ligger i bilen. Som är låst.”

   ”Jag har min med mig. Turligt nog.”

Ett par timmar senare kom äldste sonen farande uppför grusvägen som en räddande ängel. Vid det laget frös jag så att jag skakade. Solen var inte särskilt värmande längre då eftermiddagen höll på att gå över i kväll.

Vi hörde ingenting på över en vecka. Det stärkte vår uppfattning om oansvariga och nonchalanta föräldrar. De stod inte högt i kurs hos oss.

En dag kom ett vadderat kuvert med posten. I det låg bilnyckeln och ett kort meddelande undertecknat Karl och Marita. De berättade att Lisa inte fått några men av äventyret tack vare den snabba räddningen. Ett tack riktades därför till mig.

   Nyckeln hade ramlat ur flickans byxben när mamman tog av henne de blöta byxorna i bilen på väg till sjukhuset. De tyckte att det var konstigt, men förstod att den måste tillhöra mig.

Jag hade alltså haft den i handen när jag dök och tappat den då hängslet släppte på flickans byxor. Nyckeln hade turligt nog fångats upp av hennes kläder och på så sätt kommit till rätta igen.

   En ovana jag har är att sätta nyckelringen runt långfingret och sluta handen kring nyckeln. Den måste ha hängt där när jag dök i och lossnat då jag greppade barnet.

   ”Dom erbjuder dig inte någon ersättning för räddningen?”

   ”Nej. Det hade jag inte väntat mig heller.”

   ”Kör man en bil värd nästan sjuhundratusen spänn borde man väl kunna erbjuda en slant. Dotterns liv måste väl vara värt något?”

   ”Som jag sa, jag väntade mig ingen ersättning. Folk som kör så’na bilar tror att resten av mänskligheten finns där bara för att serva dem själva. Dom tar det för självklart.”

   ”Så’nt är livet. Du … apropå nyckeln.”

   ”Ja?”

   ”Nyckelbarn har man ju hört talats om. Men knappast i den här betydelsen.”

   ”Du har en poäng där. Man kan se det på ett annat sätt också.”

   ”Hur då?”

   ”Den nyckeln låste upp resten av barnets liv. Ett liv hon annars hade blivit lurad på.”

   ”Amen! Vad mer kan man säga?”

© Kjell Åhsberg