Jag är ung som en nyöppnad blåbärsöl.

Min älskare sover på våningen ovan.
Vi orkar bara höra snälla saker om oss själva därför har vi numera skilda sovrum.

Vi har rest långt
blå himmel på ditvägen svart himmel på hemvägen.
Vår rosa bil är en trumlare och vi är stenarna i den.
Groparna i vägen gör sitt tänker jag.

Min bästis Myran hade en trumlare när jag va liten.
Grymt svartsjuk såg jag på hur hon gjorde runda tigerögon och magiska turkosa stenar.

Jag vill bli ett antilopöga,
bara stå där och vara vacker och utrotningshotad
men inget fatta.

Vi åkte ända hem till hans syster i en annan värld.
Värmlandsvärlden där man säger körv och skrattar med mat i mun å det är fint.

När vi åker hem är jag helt säker på i flera minuter att månen
är Näckens sista hälsning till oss målare.
Att månen är uppkastad ur Klarälven med ett staccato i en slags övertygelse om mänsklighetens godhet.

Ernst Josephson och alla andra galningar har också vart igång med penslarna längs vägen hem från Ack Värmland du sköna.

Såg minst ett krapplacksrött församlingshem sväva runt över en tjärn
skakande av psalmer och annat.
Såg även tio kameler gå omkring lite vilset bland snöiga granar.

Ja men det är sant helt klart nickar Klarälven och jag till varandra.