9 år gammal på väg hem från skolan. Benen är glada men stoppas av fyra arga ögon.
- Jävla svartskalle!!!
Slagen från trästocken möter min kropp gång på gång.
Jag är rädd men visar det inte. Försöker skydda mig själv och slå tillbaka men de är fler än jag.
Jag lyckas ta mig loss och sväljer mina tårar.
Det gör ont men jag låtsas som ingenting och går hem.
Jag springer inte ens, jag vill att de ska se att de aldrig kommer att skrämma iväg mig.
Berättar aldrig för nån om händelsen.
Jag vill bara passa in!
Inte vara annorlunda.


-Åå så skönt att svartskallarna ska flytta!
Orden slår mig hårt i magen. Flyktingförläggningen ska läggas ner och mina vänner jublar.
I en sekund glömde dom bort att jag var en. En av dom där svartskallarna de hatade. -Eeeh du är inte som dom, fick en av dom ur sig.
Jag skrattade nervöst och låtsades hålla med. Jag var inte som dom.
För vem ville vara en äcklig svartskalle?
Passa in.
Jag vill bara passa in!
Inte vara annorlunda.

Jag ville vara svensk!
Så liten jag var, 10 år gammal. Den enda invandraren i klassen. Men stavade bäst. Jag ville bevisa att jag var lika bra. Lika svensk!
Jag var ju ingen äcklig svartskalle, jag kunde ju tom stava bättre...


11 år gammal på en lektion. Läraren frågar oss vad vi vill bli när vi blir stora.
En pojke ställer sig upp på bänken och ropar - JAG VILL BLI RASIST!!!
Orden ekar i mitt huvud. De känns riktade mot mig. Läraren fnissar nervöst och säger -lägg av gå ner därifrån. Alla återgår till det normala.
Men inte jag...


12 år gammal på en hemkunskapslektion. Läraren ber mig att högläsa.
Jag anstränger mig och läser så fint jag kan.
Hon fnyser argt och säger att jag ska läsa om allt.
Jag läser igen. Hon blir ännu argare och skäller att jag ska ta om det igen.
Jag läser igen, jag vet att jag läser korrekt!
Men hon skäller, - LÄS IGEN!!!
Jag får tårar och en klump i halsen men fortsätter att läsa, rösten darrar.
Hon mumlar -kan du inte läsa eller?..
Barnen fnissar.
Jag ger upp.
Jag förstår nu...
Jag förstår nu att hur fint jag än läser och hur rätt jag än stavar så kommer jag alltid att vara annorlunda.
Jag förstår nu att vår värld är full av hat. Människor som hatar, hatar det som är annorlunda. Hatar mig för att jag är annorlunda, för att mitt hår är brunt och mina ögon likaså.
Men jag hatar inte.
Mitt hjärta älskar.
Jag älskar mig själv och att jag är en svartskalle!

Så säg mig nu lilla pojke, vad blev du när du blev stor?