Jag drog mitt finger över skärmen och i ett klick uppenbarade sig Hedda.
Hon, med drag av solen, som stod på min plats. Jag vitnade. Stod lutad gömd bakom de blomstrande trädgårdarna och sjungna sångerna. Så, så smärtsamt nära.
Hat. Och jag drunknade i de blå tonerna. I en blinkning försvann min bana och livet liksom skrollades bort, utan händer.
Sen såg jag det innerliga....mitt egna leende hon gav. Såg ett fuktigt glitter rinna, i hans iris och släppta gard.
Såg så, där jag stod, helt ensam kvar. En sten knöts mot mitt bröst. Det var en gång, en oändligt lång, en allvarsam höst. En försvunnen röst.