Mina tydligaste minnen från barndomens semestrar är familjens ryggtavlor. I vilken stad vi än befann oss i hamnade jag alltid några meter bakom, tittandes upp mot alla husen. Ett bortglömt skyltfönster i en nedlagd butik eller skiftande färger på höghusen kunde snabbt bestämma sinnesstämningen för resten av dagen. Jag bar med mig det dom hade att säga som en klump i magen.

Numera är samtalet ömsesidigt. Jag väser påminnelser om det som varit till gathörn, hållplatser och lägenhetsfönster när jag gör förbi på mina upptrampade kullerstensstigar runt om i staden. Ikväll är det kallt men våren knakar mellan stenarna och när jag vandrar bron över från Vasaparken tänker jag att Grönsakstorget bara nästan är vackert . I riktning mot Kungsportsplatsen korsar jag parkeringen längs vattnet där sovande bilar hindrar människor från att mötas.

Och jag tänker på dig ibland när jag går här.

Inte för att vi någonsin gått här tillsammans, men kanske för att det hade varit skönt att ha någon vid sin sida. Kanske för att platsen känns helt öde trots att den ligger i hjärtat av staden. Den är inte hotfull eller skrämmande, men jag räds dess förmåga att isolera sig trots allt liv pulserande tätt intill.