Nä, konstaterar han och drar demonstrativt yoghurtskeden långsamt ur munnen en sista gång. Det är slutsignalen. Han plockar ihop det smutsiga porslinet och bär bort det till bänken innan han är tillbaka för att torka av bordet. Han sveper disktrasan med stora rörelser. Först plikttroget över hela bordet för att cirklarna sen snabbt ska få bli mindre och hårdare. Ryggen sänker sig och koncentrerat försöker han skrubba bort fläcken efter kaffekoppen. Det våta tyget formar sig efter hans tyngd och när han gnuggar fram och tillbaka är det som om fingrarna försöker trycka ner arga små tornados i bordskivan. Som om han alltid glömde att någon annan hade ätit frukost här innan honom. Tar upp och vrider om. Vrider ur. De räfflade ränderna liknar sega senor på ett kött som i hans händer skriker när de dras isär, förvrängs och kramas ur. Vattnet rinner ur. Vi måste skynda oss så ingen missar bussen. Från dörren ser jag den ligga där på bänken. Platt och ljudlöst krampandes.