Jag vet inte när jag var här sist. I köket är ändå allt sig likt; en halvgömd chipspåse i soporna, en radioröst som ständig kuliss och små små ränder av rengöringsmedel på spisen. Vad är egentligen ett besök? Att resa, att stanna upp, att annonsera sin tillfälliga närvaro. Vi kan inte försvinna en dag för att sedan säga att vi bara var på besök: kan inte ta oss makten att bestämma vad som är tillfällig närvaro i andras liv. Mitt bland kökets alla allmänmänskliga bevis står kaffemaskinen som på ett pedistal, välpolerad som en silverpokal. Jag ser framför mig hur tonårsjaget under stressiga frukostar brukade böja sig fram och sminka sig där. Överallt dessa scener. Överallt dessa scener som undrar hur man besöker utan att återvända.