Någonstans finns det en rättvisa i att inte kunna klättra ner från sitt eget pedistal. Det eftersom ingen kan bäras upp dit från början utan hjälp av sin egen fåfänga. Det orättvisa ligger istället i att fallhöjden stiger när du faktiskt försöker. Att neutralisera bilden genom att blotta sina brister resulterar oftast i en ännu större beundran. Det finns ingen återvändo; det är bara att blunda för att så småningom falla ner. Tillbaka till ruta ett.