Novellen är skriven i september 2010 men, tyvärr, lika aktuell än idag. Nuvarande regering tvingas administrera Alliansens ”stupstock” åtminstone fram till årsskiftet 2015/2016. Till de hittills nittiotusen utförsäkrade kommer att läggas ytterligare ett antal tusen personer. (Tanken bakom reformen var mycket cynisk; De flesta som är långtidssjuka är kverulanter, alltså lata, inte sjuka. Därmed lyckades man förbättra sjukstatistiken, åtminstone för ett tag. Nu ökar den igen sedan en tid tillbaka!)

Den kraftiga nordostliga vinden låg på mot kajen. Vågtopparnas vita skum slets sönder och flög genom luften. Diset ute till havs begränsade sikten. Den gröna ön utanför hamninloppet syntes inte denna kyliga septemberdag. Natten hade bjudit på årets första frost. En föraning om kung Bores återkomst. Lite väl tidigt enligt Anders som satt i pickupen och lyssnade på en CD. För tillfället var det Johnny Cash’s skrovliga röst som fyllde hytten med countrymusik. Han blundade och trummade takten med fingrarna på rattkransen. Inne i bilen var det varmt och gott, men vindens ruskande i karossen påminde om livet utanför.

   Det var inte bara vädret som var uselt. Hela situationen var usel. Det var bara att öppna ögonen och titta tvärs över den stenlagda hamnplanen. Kioskens löpsedel skrek ut glädje över Alliansens vunna valseger. Skinnskallen och hans tre polares leenden fick Anders att må illa. Han blev tvungen att blunda igen. Tankarna återvände till varför han satt där. Han väntade på Lena som besökte Arbetsförmedlingen. Ett besök hon fruktade mer än något annat. Själv ville han inte följa med upp då egna erfarenheter av arbetsförmedlare var mycket dåliga. Många gånger hade han funderat över dem. Kan och får de tänka självständigt, eller är de piskade att följa direktiven från en oresonlig regering? 

   Tack och lov hade Anders sluppit ur fällan året innan. Numera var han pensionär.

   Lena var närmaste granne i radhuset. Tio år yngre än honom. Skild sedan många år. Utflugna barn. Svår reumatism. Sjukdomen resulterade i långvarig sjukskrivning som Alliansen nu siktat in sig på. Till och med Lena själv betraktade sig som en parasit på samhället. Det var ju så det lät så fort regeringsföreträdare öppnade käften. Sjuka ska prövas mot arbetsmarknaden. I den sitsen befann hon sig nu. Utförsäkrad och tvingad att söka arbete. Hon hade fått besked att det fanns ett som passade.

   Det var därför hon bett om skjuts. Hon hade inget körkort och att ta bussen, med dess väntetider, orkade hon inte med. Att stå upprätt så länge gick inte. Kroppen sa ifrån.  

   Bilen skakade till av en stark vindstöt. Anders tittade upp, men blundade genast igen. Han tålde inte Alliansens flin på löpsedeln.

Johnny Cash blev avbruten mitt i låten då dörren öppnades. Lena stod där med tårar i ögonen. Hon hade problem med att stiga upp i den höga bilen. Med handväskan hängande på högerarmen sträckte hon sig efter dörrhandtaget. Väskan öppnades och tömde en del av innehållet på trottoaren.

   ”Jag fixar det!” Anders klev ur, rundade flaket och plockade upp nycklar, hårborste, läppstift och ett brunt kuvert. Några kvitton blåste in under bilen. Något mer kunde han inte se. Han pekade på kvittona som flaxade iväg över torget.

   ”Gör inget. Inga viktiga kvitton”, sa hon och lade till, ”tror jag.”

Anders klev in och stängde ovädret ute. Han slog av CD-spelaren. Det blev alldeles tyst i bilen. Lena vände bort ansiktet och försökte torka tårarna i smyg. Hon skämdes.

Det gick flera minuter innan Anders bröt tystnaden.

   ”Vad hände?”

   ”Dom tänker skicka mig till Örebro. Etthundra mil söd...” Längre kom hon inte förrän gråten åter tog över. Hon gömde ansiktet i händerna. De späda axlarna skakade medan tårarna rann mellan fingrarna.

   Anders kände sig fånig. Vad skulle han göra? Han var ovan med sådana situationer. Mellan stolarna fanns en hushållsrulle. Han rev av en bit och gav henne. Tacksamt torkade Lena kinderna medan tårarna fortsatte att trilla ur hennes mörkblå ögon. Anders lade handen på hennes axel och kände hur kroppen skakade. Han lät den ligga kvar tills skakningarna avtog.

   ”Förlåt! Var inte meningen att dra in dig i mitt helvete.” Hon torkade ögonen.  ”Ska skärpa mig.”

   ”Du behöver inte be om förlåt. Det är skitstövlarna däruppe som ska göra det.” Han nickade ut mot den vita byggnaden som duschades av stänk från havet.

   ”Tack! Du är alltid så snäll.”

   ”Ska vi åka hem direkt eller vill du passa på att handla nu när du har skjuts?”

   ”Orkar inte handla idag.”

   ”Okej!”

Båda satt tysta medan bilen rullade genom staden. På väg över järnvägsviadukten kunde Anders inte hålla sig längre.

   ”Vad hände?”

   ”Det vanliga.”

   ”Nej du. Måste ha varit något allvarligt.”

   ”Vill inte tynga dig med mina problem. Du har haft nog av dem själv, vad jag förstått.”

   ”Visserligen, men vänner är till för att dela problem med. Det vet du att jag tycker.”

   ”Tack … du är för god.” Hon vidrörde en kort stund hans högra arm med en smekande rörelse.

   ”Berätta nu!”

   ”Jag fick beskedet att Försäkringskassan anser att jag kan jobba och …”

   ”Hur i hela friden kan man anse det? Jag blir så förba…”

   ”Lugna ner dig! Så är det. Ingen kan göra nå’t åt det.”

   ”Jaha … så du ska jobba nu. Du som inte ens orkar gå upp till sovrummet på övervåningen. Visst är det så? Jag har sett din säng nere i vardagsrummet.”

   ”Det stämmer. Går bara upp för att duscha ibland.”

   ”Jaha du … men arbetsför är du.”

   ”Tydligen.”

   ”Örebro sa du. Varför dit?”

   ”Truckförarjobb på ett lager. Passar mig anses det. Då kan jag jobba sittande.”

   ”Bra i och för sig. Men arbetstiderna. Du som inte orkar upp förrän vid lunchtid.”

   ”Värken håller mig vaken. Somnar av ren utmattning när vanligt folk brukar stiga upp.”

   ”Men nu ska du vara pigg och utvilad vid sjutiden, gissar jag.”

   ”Det sa jag också, men det är som att snacka med en vägg. Undrar om surgubben har nå’n hjärna eller om man radiostyr den från centralt håll. Han uppför sig som en robot.”

   ”Arbetslinjen. Det har vi hört till leda i fyra år nu. Alla i regeringens ledband är nog hjärntvättade vid det här laget. Ja folket med att döma av valresultatet.”

   ”Katastrof.”

   ”Arbetslinjen. Får mig att tänka på lindansare på slak lina.”

   ”Snälla …”

   ”Ursäkta! Jag upplevde det så när jag led mig igenom värdelösa datakurser.”

   ”Data? Men du ritade väl med CAD på jobbet?”

   ”Visst, men samhället måste ju stoppa undan oss för att minska arbetslöshetsstatistiken.”

   ”Sanslöst.”

   ”Idag är det ännu värre som du vet.”

   ”Klarar det inte.”

   ”Tyvärr tror inte jag det heller då jag sett dig plågas i flera år. Blir så förbannad på hela ski…”

   ”Se upp för bilen!”

Orättvisorna var så plågsamma att Anders ögon tårats av ilska. Därför såg han inte Fiaten som kom från höger. Med skrikande däck lyckades han undvika en kollision med någon centimeter när. Motorstoppet därefter var oundvikligt då kopplingsbenet darrade efter händelsen. 

   ”Jäklar, det där var nära.”

Inget mer blev sagt om Lenas förtvivlade situation. De skiljdes åt och gick in till varsin lägenhet i det slitna radhuset från fyrtiotalets senare år.

En eftermiddag ett par dagar senare möttes de på grusgången utanför.

   ”Hej Lena! Hur är det? Du ser inte särskilt pigg ut.”

   ”Dåligt. Kan inte sova alls längre.”

   ”Flytten och jobbet, va?”

   ”Jo. Kommer inte klara det.”

   ”Förstår det. Men måste du? Kan du inte säga nej?”

   ”Då får jag ingenting. Socialen nästa. Försörjningsbidrag numera. Alliansens ordval för att det inte ska låta lika illa.”

   ”Fördelen är att du får stanna kvar i hembygden.”

   ”Visst … men inte i det här huset. Då blir det lägenhet i slummen.”

   ”Varför då? Huset är ju hyresrätt. Du äger det inte.”

   ”Hyran är billigare för en liten lägenhet än här där jag bott i snart trettio år och trivs. Du kanske vet att jag ärvde en liten stuga. Den måste jag sälja. Man får inte äga nå’nting för att ha rätt till hjälp. Regeringens ideologi.”

   ”Ordet solidaritet är struket från dagordningen. Inte undra på att folk försöker hitta syndabockar. Så till den grad att Sverigedemokraterna tillåtits växa sig ända in i riksdagen.”

   ”Dom varken hjälper eller stjälper mig. Nu måste jag gå in och vila en stund.”

   ”Ha det så bra det går!”

   ”Tack!”

När Anders inte sett Lena på flera dagar blev han orolig. Något måste ha hänt. Han slog larm. Polis och låssmed anlände.

   De fann henne på sängen liggande på rygg i sin finaste klänning. Hon var död. Troligen sedan några dygn tillbaka.

   Bredvid flera tomma pillerburkar på bordet låg ett prydligt handskrivet ark och två kuvert.

Det myndigheterna utsätter mig för genom att tvinga mig till jobb trots att kroppen värker så att jag knappt kan klara mig själv hemma, och på en ort långt från mina barn, kommer att ta livet av mig. Men långsamt och under ännu värre plågor, om det är möjligt, än vad jag lever i nu. Därför har jag beslutat mig för att själv ta mitt liv på ett snabbare och mer humant sätt.

   Jag har skrivit brev till båda barnen för att förklara mitt ställningstagande och för att tala om vem som ska ärva vad av mina knappa tillgångar.

   Ber om ursäkt för de bekymmer jag ställer till med, men jag ser ingen annan utväg.

   Ett stort tack till min granne Anders som alltid ställt upp när jag behövt hjälp.

   Till er som får, kan och orkar leva vidare önskar jag bättre levnadsvillkor. Att Solidariteten människor emellan åter tillåts existera och att Sverige inte längre måste vara så kallt.

Lena

© Kjell Åhsberg