Gestaltningsmormor låter sig skenbart inte fångas med hjälp av något så primitivt som en penna annat än att man har själsresurser som en djinn. Sägs det. Hon kommer bara för en i sitt eget landskap synbarligen nästan onåbar för några djupare studier; ibland i det snabba ljusskenet från små blixtar och väldigt nära med avsevärt avgrundsmuller; någon gång gåtfull men alltid på distans som om hon naturligt flöt in i geografin. Hon är en verklighet att manglas ned i eller förtingligas i, till dess man antingen blir genomskinlig eller antar samma smutsgråa färg som verkligheten för övrigt antar.

Inte ens hennes hus är lätt att urskilja. Det är som om det hukade i storskogen och ibland tycktes vara en del av marken. Av fönsterrutorna får man heller inte ut mycket. De föreföll vara tillverkade så att man inte kunde se igenom dem. Man kan naturligtvis påstå, att man kom dit av en tillfällighet, men då är man inte ens trovärdig. Man inbjuds på något outgrundligt sätt dit som om hon hade förmågan att dra en dit till och med mot ens egen vilja. Vid detta tillfälle har jag en ”vägvisare”, som jag bara hade en förmedveten uppfattning om. Men ljudet av hans röst glömmer jag aldrig. Dessutom kom jag att träffa honom långt senare som Anders. Men vid denna tidpunkt tycktes han ha kommit upp ur jorden bara för att varna mig för henne. Jag var åtta år vid tillfället i fråga.

– Där inne finns hon, viskade han och hans ansikte kom mig så nära, att jag knappt kunde uppfatta annat än de vidöppna ögonen, som darrade av ett mellanting av blint raseri och våldsamt undertryckt skräck.

– Och helst av allt skulle jag vilja göra mig av med henne, sade han och tycktes samtidigt knyta nävarna av den sortens ilska, som inte längre är en del av den tarvliga verkligheten utan med rätta intentioner kan kasta läsaren ur sitt vanetänkande, att här är någonting alldeles nytt. Kanske var det hans sätt att forma rösten från en gråtmild självrannsakan till ett illustert väsande. Äldre människor, som kände honom på den tiden konstaterar bara buttert, att man i detta ögonblick såg rakt igenom personen. Han hade försökt bygga upp en värld, men som hur han än försökte att ge den en sorts betydelse utöver sig själv stod den bara och balanserade på gränsen till ett våldsamt sammanbrott

– Hon är en elak fan, sa han som om han inte kunde hitta något mer frapperande avslöjande adjektiv om henne, men det är bara genom henne, som jag kan skriva något alls. Du tror förståss, att jag ljuger. Men du skall veta att jag aldrig är så sann som nu. Jag vet att du vill bli författare. Slå det ur hågen (och så svor han så det osade). Då måste du ha en sådan varelse som hon och jag skulle inte önska min värste fiende ett sådant öde.

Att jag har drömt alltsammans motsäger sig självt. Något så konkret och osannolikt drömmer man helt enkelt inte om.

När jag låter efterbörden så här långt i efterhand luftas är det nästan som en intervju med en närstående. Man väljer varken tid eller plats. Men den, som tydligen har läst min snabba skiss tycks på något vis vara initierad. Han har tagit sig tid att undersöka texten på ett visst sätt för att uppleva om det finns rämnor i den för att ha någonting att diskutera. När jag insisterar på att vi skall undersöka texten här och nu, suckar han och lägger ned texten på golvet och samtidigt förvandlas han på nytt.

– Jag håller med dig på ett sätt, sade en mycket gammal röst, som påminner om min egen. Men du behöver en bättre förlaga om du skall kunna göra denna historia med dess vidunderliga undertext mer trovärdig.

Samtidigt presenterar han ”som av en händelse” en av mina gamla favoritförfattare och hans skenbart ostrukturerade visualiseringsteknik. Men den gamla rösten vet, att jag vägrar att ta emot den typen av hjälp och därmed mer eller mindre medvetet bli epigon. Tydligen sitter jag i en skogsbacke tillsammans med ett utav mina mer vindnötta jag, som den närstående förvandlats till i brist på annat. Vi sysselsätter oss som vanligt med subversiva läsningar av vad jag just har skrivit.

– Men du måste frigöra den ena minnesbilden från den andra på ett mera skall vi säga brutalt sätt (och han ser ut i skogsbacken och mumlar en latinsk version o må orden förlåtas mig i samma ögonblick), om du skall få läsaren att tro, att hon existerar på ett annorlunda sätt för dig nu än vad hon gjorde tidigare…

Många skulle ha suckat uppgivet inför denna skenbart omöjliga uppgift men jag är alldeles för van.

Jag har valt ut en särskild stjärna ute i dunklet för denna textdel eftersom den inte omedelbart låter sig gestaltas.
Han – för stjärnan har alldeles för många mänskliga drag för att bli en den– vet att jag brukar förse mig med ett kombinerat skiss och textblock, där vi båda känner av textens strömningar och energier och anpassar scenariot efter dem. Men då blocket drar mig allt mer bort från verkligheten känner jag av stjärnans snabba uppväckande örfil och snart ger hans ljus mig den strömningsplatta, där scenariot blir så där lite lagom personligt för att trots allt väcka intresse hos någon annan. Vi väntar bara på att gestaltningsmormor skall bryta igenom skentexternas motstånd och bli visuell. Dessa texter är nämligen i farten varje gång det blir stillestånd.


Slutligen kommer hon för mig direkt mitt i storskogen och tror att hela min förmåga som vanligt har förlupit mig vid hennes inträde ty hon kan inte föreställa sig mitt skissblock, eftersom då hon var närvarande saknade jag helt förmågan att utnyttja dess potential. Naturligtvis uppträder hon hånfullt leende med min gamla förmåga som en sorts berlocktvillingar på sin torso men jag låter mig inte bli påverkad av vad hon än skulle kunna hitta på. Huvudproblemet skapades långt innan, när det komplexa förhållandet mellan henne och mig slöt sig till en höst och övergav mig vid just det tillfälle, då författarjaget skulle ha blivit till. Nu har vi äntligen blivit två höstar. Jag har tvingat mig att se lika likgiltigt på henne som hon ser på mig. Naturligtvis blir hennes framträdande en lång monolog men jag bryr mig inte längre om hennes elakheter. Stjärnan lägger sin skyddade mantel över mig och låter mig själv tilltala läsaren via blocket.

Men om någon som sagt skulle förvänta sig en mer inträngande beskrivning om henne själv får uppleva, att omgivningen, som alltid tycks vara en levande varelse, fryser och förkväver alla ens försök i den riktningen. Vissa cyniker påstår, att gestaltningsmormor har lyckats utveckla något så komplext som antibeskrivningen, där de flesta svaren om henne själv eller hennes värld bara glider hän, studsar tillbaka mot den frågande eller dör på vägen till sin tillblivelse. Naturligtvis vid varje försök till beskrivning av gestaltningsmormor hamnar man i en massa upprepningar och det är bara genom rämnorna av ens egna läsningar, ens misslyckade försök att använda olika för en själv okända verktyg, som man får något resultat. Självklart befinner man sig i någon mån i en värld, som skulle vara gefundes fressen för absurdisterna men mormor är något konkret som inte låter sig fångas av deras verktyg. Man lever med hågkomster, en och annan konkret händelse med stor tidsrymd däremellan och därefter en stor mängd av tillfälligheter, som hon tycks gömma sig bakom.

Många tror, att jag ljuger i min uppriktighet men den, som inte upplevt något så komplext som en människa, som blivit ett med andras föreställningar om henne, förstår inte vad jag talar om. Och dessa myter lever förbanne mig med en sällsam kraft.

Men historien om henne lever trots allt utmärkt i sina enskildheter. Jag plockar fram allt vad jag har av illustra förmågor att lyckas fånga henne, innan hon åter blir ett med bakgrunden, även om det har sina för och nackdelar att använda dessa desperata medel men stjärnan nickar slutligen bifall.

Ett sätt är att måla henne så nära seendets födslohinna som möjligt, eftersom den svarar med att skälva till varje gång jag utlämnar mig textens och läsningens oförsonliga kyla och resultatet blir oftast en text, som det går att bearbeta. Men snart har omgivningen hunnit ifatt mig där också och tränger in i mig och tvingar mig till tystnad.

Sedan ställer sig de gamla föreställningarna som på rad.

För mig kunde hon vara en filmduk glatt och sval. Då man ser djupare in i bristningarna av mina upplevelser om henne, har den fortsatta utvecklingen tagit bort det mesta av hennes ”tvättlappar” och blott kvarlämnat ett par bisarra drag. Hennes buskiga ögonbryn, hennes ögon som var som djupa brunnar men samtidigt har textplattan märkligt nog endast bevarat allt som var fult hos henne som den sneda munnen kanske beroende på ansiktsförlamning samt hennes spetsiga haka.

Nå det blir väl bättre då man skall lufta duken med hjälp av sol och fågelsång, hoppas man. Men verkligheten förintar hellre denna komplexa skenbild, som på något sätt skulle ha gett henne rättvisa, än ger mina läsare tillgång till den. Hon upplöses vid minsta solljus precis som den grupp trollsländor, som just nu blir ett med rymden bakom Perssons Fure.

Slutligen finns det ingen annan råd än att man håller ful färg, då ens fortsatta återstod av tillvaron tycks vara en enda lång anspänning i hopp om att det utvecklingsbara materialet omkring skall svara mot mina tidigare så patetiska förlossningsförsök att få gestaltningsbar text. Men nu bryr jag av förklarliga skäl inte längre utan skrattar gärna med, när scenariot som vanligt brukar lämna kvar något helt obeskrivbart av den scen som då mormor inträdde. Kontexten tycks både finnas och icke finnas men viktigare den tycks försvinna bara jag nuddar vid den. Jag kan också unna mig nöjet av att oförlösta figurer, som en gång var helt nödvändiga för historien, föds i parti och minut och dör i samma ögonblick och jag kunde på den tiden ingenting göra för att återuppväcka dem. Men numera bekymrar det mig lika lite som att solen alltid går ned i väster.

Jag var då för tiden en spelplatta i ett spel jag inte begrep mig på. Ibland var hon trots allt välvillig och kunde då vara min reningsanläggning, så att jag kunde "födas på nytt" men då får man inte göra sig den otjänsten att ställa sig den allomfattande frågan till vad nytta. Jag kunde ju inte skapa något själv utan var hänvisad till vad jag kallar för gestaltningsmormors onda våg, som förr eller senare bara ledde till skrivkramp.

Oftast var hon uppenbarligen en och samma onda varelse, som om hon såg sin vidriga far i mig. Hon tog bara emot mina förtvivlade försök med samma höstlika min. Men ibland brast tydligen fasaden. Hon tycktes rycka till, då hon såg en del av mina förslag men samtidigt lät hon ett ännu tommare ansikte växa in i min verklighet.
Nå tillbaka till det grundläggande scenariot, som alltid tycks bestå av ett fundamentalt mörker med några snabba flashar av energier här och var. Vad det ytterst sett gäller är att åtminstone försöka hålla ens destruktiva föreställningar i schack, men hur skall man kunna frigöra sig från dessa uppfattningar, eftersom de har en benägenhet att multipliceras allteftersom jag kommer in i historien. Men man kan inte påstå med bästa vilja i världen att jag lyckas få kontroll över situationen, eftersom det närmsta jag kommer är att hon är hela processen med andra ord allt jag producerade tycktes gå rakt igenom hennes matsmältning och förändrades i bästa fall till något obegripbart, om hon var på det humöret. Men någon gång lät hon mig hållas och hjälpte till men efter ett tag hade även dessa försök förskingrats. Hur hon bar sig åt vid sin omgestaltning kan jag än i denna dag inte förstå men när hon väl gjort sina ändringar stod mina meningar där som kitt i en skör byggnad. Ändrade jag det minsta, rasade bygget. Men jag fick aldrig behålla något. Det är ingen mening med att fråga sig varför. Eller är svaret alltför enkelt för att mitt ego skall acceptera det?

Viktigast är att beskriva djinnen den del av henne som hänsynslöst slaktade alla förhoppningar om att skapa något eget och där man fick lov att bränna ned allt man byggt upp men i askan efteråt skapades en sorts spegelskärvor av en verklighet som man bara fick gåshud för, ty man kunde aldrig under några omständigheter förneka hennes förmåga att skapa just det som skulle uttryckas varken mer eller mindre men vad var det för egenskap, som gav henne denna hypnotiska makt över mig är det tydligen inte meningen att jag ska begripa.

Vad hade hon då för verktyg, som kunde skapa denna stämning? Det var rösten – jo det var det. Den kommer för mig var jag än befinner mig och styr min vardag med sin bakgrundsenergi och kommer in redan i mitt första utkast. Man får med andra ord en hisnande känsla av det skapas en sorts kanon omkring mig men att den automatiskt löses upp till en Västgötaklimax så snart jag tar för mig av det litterära materialet.

Vissa kognitivt begåvade människor har till och med kommit fram till att hon hade en allomfattande baston under hörselnivån, som om den naturligt var inbegripen i hennes ljudtäcke, så snart hon öppnande munnen och denna einton exkluderade allt annat som en förbränningsugn. Det är denna ton som frambringar det kaos med omgivningen, som blir interaktivt motoriskt och att det är denna interaktiva process, som bär huvudansvaret för själva textens tillblivelse. Men det kan man ju inte få någon vettig människa att tro på. Det får vara hur det vill med den saken men stämman förmår tydligen i sin mest utarbetade form den presumtive författaren att ta fram det förmedvetna inom sig, som på något sätt har lättare låter sig gestaltas än något annat. Detta försök till klargörande ser naturligtvis inte mycket ut för världen och naturligtvis är den tillrättalagd men den är tyvärr den enda jag har...

Naturligtvis låg det nära till hands att var och en som jag frågade kom fram till den slutsatsen att jag måste försöka återskapa den stämning hon lämnade efter sig till mina hjälplösa skratt. En annan gav mig en bild. Tänk dig henne som en dörr Det gäller att inte knacka för hårt på porten. Man går helt enkelt rakt in och tar del av stämningen. När man slutligen gått igenom denna eklut och överlevt känns man mer äkta än någonsin förr. Men hur kan man förklara för människor att man aldrig kommer så långt i mellanhavandena med gestaltningsmormor?

När hon nu kommer för mig igen befinner jag mig som vanligt, då hon kommer på besök, i ett vardande mellan ljus och mörker. För mig är det numera helt naturligt att invänta att de snabba passager skall komma, för att min historia skall kunna berättas. På något sätt blir det som vanligt har jag upp i munnen och säga en sedvanlig kortslutning just vid det avgörande ögonblicket. Men så har det tillkommit något helt nytt. En mycket barnslig röst väcker sig allt starkare och snart frigör sig en figur från ljuset och tar sig själv liv…

Jag hade ingen stöllvätte. Alla förnuftiga människor har en sådan. Hur ska annars verkligheten öppna sig mitt i tillvaron för en? Riktiga historier gör inte affärer med vem som helst. Men att få en stöllvätte är inte gratis. Slutligen hjälpte folk på bygden mig genom vanlig hushållsmagi. Man kan betrakta vätten som en kombinerad beledsagare och samtalspartner, som hjälper en på traven rakt igenom en berättelse

Det uppstår bara problem, om någon annan tror att hans stöllvätte har något gemensamt med min. Johansson råkar vara en sådan typ.

Varje gång det går rykten på byn att jag ska återuppta min berättelse om gestaltningsmormor för vilken gång i ordningen finns det ingen som vet, kommer han sättandes och anser att det hänger precis lika mycket på honom som på mig att det överhuvudtaget blir något att berätta. Jag tål honom inte. Han ljuger mer trovärdigt än jag och han har dessutom den typen av charm, att han egentligen aldrig kan bli ordentligt förbannad på honom. Dessutom har han naturligtvis en bättre stöllvätte än jag. Men den måste tämjas för att göra nytta för den är inte av beständig karaktär. Därmed kan man inte ens fånga upp honom med några vanliga metoder och hämnas hans stora färdigheter genom att göra ett nesligt porträtt av honom.

Nu börjar bilden stabiliseras, så att jag tror mig ha kontroll. Men det är synnerligen illusoriskt. Det är naturligt nog uppenbart, att jag inte är en självständig författare, som får min del av berättargudinnan. Jag får det som blir över, som de mer privilegierade inte vill eller kan använda. Min ödesbild stämmer tydligen. När jag riktade en fråga till mitt Öde genom söderns goda häxa, som jag efter många besvär och kostnader slutligen lyckades få tag på, fortplantades detta svar i mitt inre, sedan jag frågat varför detta öde var så stundomsinnat.
– Sådan måste jag vara. Annars tröttnar du på mig.

Tydligen får jag vänta till dess bilden samverkar med historien och då blir det vanligtvis som det blir – inte som jag vill utan som den vill låta sig berättas. Nu kommer den barnsliga rösten tillbaka och dessutom har den fördjupats med en bakomliggande personteckning av mig, som är så förnedrade, att den låter jag ingen ta del av. Jag låter textbruset ta bort alltsammans.

Vanligtvis är det som förgjort, sedan Johansson och jag slutligen efter många om och men beslutat oss för att ”samarbeta”. Det blir aldrig lugn och ro någonstans, för alla i bygden tycks ha ärende hos honom för han är en kombinerad kastrerare av alla sorts husdjur, klok gubbe, obeskrivlig sällskapsmänniska, visionär och annan skitstövel i en och samma trinda person. Slutligen sätter vi oss på en plats ute vid åbrinken, där man inte kan vila ögonen på någon fast punkt så att den av oss eftersökta stämningen med den konstiga tystnaden uppstår. Det som inte uttalar något men är man väl införstådd säger den allt. Men vi minns naturligtvis olika och snart är grälet i gång på allvar.

Landet för övrigt runt omkring oss var det knappt värt att nämna något om. Kanske hade det ännu inte vaknat sedan sista istiden. Åtminstone var det, som trots allt fanns, motarbetat av människans missinriktade kärlek till att skaffa sig sitt på naturens bekostnad. Vi kände dock ingenting annat än denna värld men en fråga som vi alltid ställde oss var, varför det inte kunde vara lika rikt på upplevelser som i andra kommuner. Där fanns det blånande fjärdar, vackra storskogar och allt möjligt annat som skulle ha kunnat göra livet uthärdligt även för oss. Men hos oss härskade snår och buskar samt ett och annat kalhygge. Det var som om världen stannade vid kommungränsen och därefter fanns ingenting annat än tomhet och saknad kvar åt oss.

Slutligen är jag som vanligt i den fas, där gestaltningsmormor blev som själva texten för mig. Först kommer övergivenheten och nollställningen övergående i den tyvärr alltför nödvändiga paniken och därefter en annan fas, där jag blir som en flottare. Det gäller att till varje pris bevara själva förmågan att hantera textflaken och dess underliggande energier inom mig trots att vårfloden (i detta fall olika texter kommande från anonyma adresser) försöker köra över mig eller förskingra det jag redan skrivit ned. Snart kommer också problemen med de dåliga sammanfogningarna och därmed responsen mellan textsjoken, eftersom jag vid denna tid oftast saknade en naturlig fallenhet att fånga upp dem vid rätt tidpunkt.

Omsider får Johansson ha sin och jag min bild av henne. Jag har dock den egentliga förmågan att med synnerligen enkla medel skapa urbilden av hennes image och därefter får den skitstöveln kommentera bäst han gitter. Det blir till ett nästan hallucinatoriskt landskap mellan våtmark och äng och när som helst kan jag se henne resa sig ur ljungen med samma skarpskurna ansikte och samma spotska blick som hon alltid tog emot vän som fiende lika.

Första trätan, som snart börjar bli synnerligen initierat efter en tid, ställer sig frågan: Var kom hon ifrån. Först trodde jag att hon kom från Stockholm och på något sätt flyttat in här men så kommer Johansson med hypotesen att hon var mer eller mindre rotfast här och förutom några resor var hon inte den, som flyttade på sig. Ibland får jag för mig att Johansson uppträder som om han vore mindre vetande. En berömd gumma som hon växer inte upp i vår lilla by och även om hon gjorde det återstod frågan; Var hade hon fått sin utbildning ifrån?

Det får vara hur som helst med det. Men när jag fick för mig hur djupt hon kom in i var del av mitt liv och när jag väl har fått denna bild klar för mig, skulle man kunna tycka att jag kunde be Johansson att dra åt fanders. Men det går faktiskt inte. Han har blivit lika mycket en myt som hon och slutligen upptäcker jag att han blivit till en textledare enär det är tydligen bara genom honom som historien får drivkraft och då blir berättelsen om henne lika delar hallucinatorisk och realistisk på en och samma gång.

Den första tiden då jag närde mina författardrömmar som mest, försörjde jag mig på ströjobb medan jag förläste mig på allt, som hade skrivits om berömda författare. På något underligt sätt hade gumman fått reda på vad jag sysslade med och avrådde mig från att fortsätta å det bestämdaste. Åjo, nog kan jag skriva för byrålådan, sa jag till gummans uppenbara lättnad.

Men inte gjorde jag det. Morgonen därpå var jag i stan och köpte mig skrivtyg. Jag hade väl inte så mycket pengar jag kunde lägga undan men nog räckte det till det nödvändigaste i alla fall.

– Det fick väl bli bättre sen, tänkte jag mig och så gick jag omkring hela följande dag med mina fjädrars visor och sägner i huvudet och ibland skrev jag ned vad de hade sagt precis som jag mindes att de hade berättat dem.

Hur det nu var bjöd jag gumman på kaffe och brännvin och satte mig ned och pratade om allting som rörde sig i byn. Nu protesterar Johansson å det bestämdaste vid denna hågkomst. Maria gestaltningsmormors borgerliga namn skulle aldrig få för sig att nyttja brännvin. Far hennes gamle smeden söp ju så förskräckligt, att hon inte skulle få för sig att dricka något annat än cointreau. Men sådant snack frågar jag inte efter. Om jag bjöd, då vankades inte något annat än brännvin och hör sen.
Jag hade inte sagt till henne vad jag gjort men så kom jag ihåg något, när jag efter många om och men begav mig på hemväg. Utkasten, som jag skrivit, hade jag glömt kvar mitt på bordet. Om det var min mening eller ej vet jag inte men jag förstod på gumman, att hon måste ha kastat ett getöga på dem och väntade på att jag skulle försäga mig Men det gjorde jag inte. Jag höll mig för mig själv hela tiden och låtsades om intet. Men så en kväll jag minns inte riktigt hur vi kom att prata om det sa hon plötsligt med den speciella raljerande blicken som byborna brukade ha, då de gottade sig i någon annans fadäser. Naturligtvis hade hon anpassat sitt språkbruk och fasoner efter vem hon pratade med. På det här halvintima sättet gick det ju rakt inte att uppträda på, då de kom folk, som verkligen kunde konsten att gestalta.

– Det är väl ingen idé att du håller på. Varför har du fått för dig att du kan skriva?

Jag ignorerade henne och fortsatte att prata om väder och vind. Men lokaltidningen tog faktiskt in en novell, som jag hade skrivit. Det hade gjort gumman vansinnig fick jag höra på omvägar. Det var väl inte något större fel på novellen förstår jag i efterhand men självklart hade den kunnat göras mycket bättre. Men så kom den tid, då jag begav mig ut på vandringar som alla vi bybor brukade för att lära oss ett yrke. När jag kom hem hade jag blivit något men så hörde jag att gumman var sjuk. Så jag tog mig fri från jobbet ett par eftermiddagar och började hjälpa gumman med ditt och datt och då om inte förr blev jag varse, att visst hade hon pretentioner gud vid lov. En gång fick jag traska till staden ett par mil bara för att få en kniv slipad och jag vet inte allt. Och hur det nu var så beslöt hon att bita huvudet av skam och lära mig något matnyttigt för hon förstod hur mycket skrivandet betydde för mig. Men det var inte gestaltningsövningar jag fick börja med. Nej jag fick först och främst lära mig att bli en bättre läsare och efter en tid förstod jag att gumman ledde mig rätt. Samtidigt började hon anmärka på mitt tal. Jag hade väl bara gått i folkskolan och där lärde man sig sällan något mer än att prata som folk och det var inte så mycket. Men hur det nu var begav jag mig till stan och köpte ett par böcker om gestaltning och det gick väl hyfsat till dess gumman började prata om språk och form och andra begrepp som definitivt inte var någon självklarhet. Slutligen hittade jag en bok som var titulerad Hur XX hittade sin form och sitt språk och satte mig utanför jobbet på eftermiddagspausen och läste. Men så kom jag fram till en svår passage. Författaren hade oförskämdheten att påstå, att det inte heller var självklart vad som var form och ickeform och så mindes jag bildkonsten. Men så kom jag ytterligare till en punkt, som tydligen var oundviklig. Vissa ting måste diskuteras ingående med någon likasinnad. De gick inte att lära. Och jag hade bara gumman och vem visste hur länge hon skulle leva.

Men en dag kom tydligen någon som var likasinnad med henne. Han såg med yttersta ogillande att jag fick stanna kvar men gumman ville uppenbarligen det.

– Jo detta är Anders Borgström en av våra främsta performanceartister.

Han verkade överraskad att se mig och det var inte att förvånas över efter vårt tidigare äventyr tillsammans Jag tog tillfället i flykten och skaffade mig en noggrant utvald plattform att arbeta från vid eventuella inpass, men det gick gestaltningsmormors ära för när. Jag skulle hålla tyst förstod jag om jag fick sitta kvar.

Men visst kunde jag få för mig att inta den lyssnande rollen. Det var jag expert på. Slutligen kunde man inte undgå att upptäcka, att det pågick en illuster maktkamp mellan gumman och Anders. Antydningar av vars och ens skurkaktighet haglade och det blev av förklarliga skäl ganska högröstat efter en tid. Brännvinet gjorde väl sitt till och slutligen satte jag mig i köket och bryggde the och började läsa om Anders Borgström i stället. Visst var han imponerande men samtidigt hade han alldeles för många likheter med mig för att det skulle vara en tillfällighet. Han var visserligen tio år äldre än jag men det fanns betydelsefulla andra likheter. Vi var sladdbarn båda och hade växt upp under likartade förhållanden och slutligen blev överensstämmelserna alltför många. Det var i stort sett enbart namnet och födelseplatsen som var olika och naturligtvis föräldrarna, som skilde sig åt. Jag påpekade det för gumman, sedan Anders bara gett sig av i fullt raseri. Men gumman satt vid sin bänk med helt öppna ögon på en punkt långt bortanför sig och rabblade en lång litania, som jag inte förstod ett ord av. Sakta uppstod ett mellanting mellan skymning och gryning i rummet och gumman bara löstes upp av ett dimgrått sken, samtidigt som det uppstod en fasanfull kyla. Men slutligen slår ljuset en båge mitt i rummet och efter en lång tid utkristalliserar sig två kvinnor, som står lutade över två nästan likadana ektoplasmiska gestaltningar i rummet. Men ”de ofödda” tycks knappast vara mänskliga. Snarare såg det ut som om de vore en ytterst skarpt avgränsad fortsättning på ljusets olika speglingar i gummornas ögon.

– Det finns plats för bara en till, säger den ena till den andra. Vem skall det bli?

– Ja den ene kommer att förbanna oss för att det inte blev han och den andre kommer att bli en arrogant satan, sa den andra. Det spelar ingen roll vem det blir. Låt då månen avgöra. Det barn, som först blir belyst av den, kommer det att bli.

Så börjar månen sin sakta ban över rummet som nu har både fått fason och innehåll och liknar alltmera en stuga från kusten. Gummorna har hamnat helt i skugga men vaggorna är ännu belysta av en fotogenlampa som hänger i den bakre delen av rummet. Men månens passage går så fort att inte ens gummorna kunde hänga med.

– Asch. Nu vet vi inte ens vem det blev, sa den ena.
– Det blir vi nog snart varse, sa den andra.

– Nu vet du allt, hördes gestaltningsmormors röst ini från rummet. Och det blev precis som jag och min syster förutspått. Anders blev då allt annat än tacksam för sin gåva och du skulle naturligtvis mot all vett och sans också få åtminstone den delen av förmågan, att du fick en utblick över alltsammans men någon form eller språk fick du ej. Men i och med detta nu skall du få den gåva du så gärna ville ha.

Så drog hon över mina ögonlock och plötsligt hände det något obeskrivligt med mig

– Men vad händer då med Anders, frågade jag.

Gestaltningsmormor bara log ett elakt dubbeltydigt leende.

Naturligtvis skulle gumman vara så elak, att Anders inte kunde skriva ett enda ord efter att han lämnat henne den gången. Hon har behållit en maktfaktor gentemot mig. Min text fungerar bara på mitt block och det kan jag ju inte ta med överallt. Vid varje tillfälle jag skickar in något, har det fått en finish, att antingen kontentan försvinner ut i ett intet eller också är texten, om jag skrivit något extra bra, fullständigt utplånad vid framkomsten. Visst jag kan skriva så mycket jag vill men vem kan läsa mina alster förutom via detta otympliga skissblock. Katten? Och när jag vill kan jag ställa mig ute på backen i skymning som i dager och höra gummans elaka skratt överrösta fåglarnas sångkonserter. Men någon av mina egon har sagt att i skrattet finns den inneboende makt, som behövs för att få historien som jag vill ha den och sprida den till andra. Men det tror jag på som jag vill.

– Har du duperat läsaren tillräckligt nog nu, frågar min nyligen tillkämpade version av ”gestaltningsmormor”, som dyker upp ur ljungen. Den här historien har varken vett eller förstånd. Det var inte precis några lovord hon gav mig och det är ju inte att undra på. Men hennes elakheter oavsett hur illa de än tar spelar ingen roll längre.

Därefter tycks hela varelsen upplösas och sjunka ihop och bli en del av skymningen. Jag får göra spöket till viljes för nu har jag hennes skenbild vid min sida oavsett om jag vill eller ej på ett visst plan, eftersom jag märkligt nog måste spela med i denna lilla komedi, att det lilla jag har av gestaltningsförmåga formades ju utav hennes id för att kunna använda mitt block och stjärnans krafter. Varför är jag inte människa att förstå.

Snart hörs mormors hesa ödsliga röst regera över landskapet, som om verkligheten sattes igång med hjälp av denna alldagliga fras, eftersom hon av förklarliga skäl fått mer än nog av mitt sällskap.

– Nu är det dags att gå hemåt.

Just detta sa hon till sina väninnor den beramade dagen, då hon gick rakt ut i storskogen och bara förblev borta.

Johansson vill göra en bekännelse till läsaren som en sorts hämnd. Det var dock först efter sju långa år som stjärnan och skissblocket äntligen lärde mig att överkomma hennes makt över mig...