Allt detta eviga tjat om att skriva ner det i ord
Dagbokens tomma blad hånar mig på mitt bord

Det är när orden börjar flöda
Inget stop, själen blöda

Att öppna denna pandoras ask av hemligheter
När jag suddigt minnas, vad är det nu du heter?

"Pappa " för enkelhetens skull jag säger de andra
För det blir för tungt att berätta om jag ska kunna vandra
Mot någon slags verklighet, här och nu ,förför
När all min smärta och förruttnelse Dig inte berör

Men när jag sanningen i vitögat ser
Kan jag erskänna "jag hatar dig " och ler
Hånfullt åt denna parodi
Mitt livs såkallade melodi.