Det är jag. Men inte så det syns. Jag döljer vad jag helst vill. Ställer oftast upp för alla som vill ha något av mig. Och de är många. Bortskämda som de är.

Med att jag bjuder på middagar, är barnvakt när nöden hastigt påkallar, utför bokföring, sorterar papper, städar, handlar, sköter tvätt, rensar i trädgården och agerar terapeut när någon är i kris. 

Alltså, listan kan göras lång. Väldigt lång. Jag älskar alla. Men jag vill älska mig själv också. Till det blir det inte så mycket tid över.

När jag räknar upp allt jag gör, känner jag mig som en martyr. Borde vara glad att kunna hjälpa till. Idag är det modernt med egen tid. Det pratar i alla fall yngre människor om, att det är viktigt att ha. Nu är jag ju inte så ung. Men jag skulle vilja ha lite egen tid.

Och jämlikhet, vad är det? Inget som jag råkat ut för.

Det talas ofta om att man vill bli bekräftad. Och det skulle jag inte ha något emot. Att det bara inte är så självklart att jag ställer upp. Det behöver inte vara dyra presenter. Kanske bara en kopp kaffe med något smarrigt till. Eller en omtanke.

Idag blev jag desperat. Tänkte slå en kastrull i skallen på en som undrade

-Vad blir det för mat?

Precis som rubriken i Per Morbergs matprogram. Men jag svalde förtreten och fixade köttfärssås och spagetti. Medan ilskan kokade inombords. Glorian hade hamnat på sniskan helt klart.

Efter maten var det dags för nästa fråga

- Ska vi inte ha lite kaffe?

- Sätt på lite själv, väste jag mellan sammanpressade tänder. Medan jag skramlade demonstrativt med disken som skulle ställas in i diskmaskinen. Högljutt.

I tankarna ser jag mig själv sitta med ett stort block och fina pennor. Skriva dikter och kåserier. Kanske en bok. Smutta på en caffe latte med en Budapestbakelse till. Medan vårvinden söker sig in genom dörrspringan och inspirerar mig till stordåd. Tiden oändlig utan störningsmoment.

En telefonsignal skär genom tankarna. Helst vill jag inte svara. Men det gör jag förstås.

- Kan du vara barnvakt några dagar?

Suck!