Du speglar dig i mig sedan många år tillbaka, Mats.
Men numera är det alltid någon annan som hävdar något, varvid du säger javisst ja, så var det. För att i nästa ögonblick påstå något helt annat.
Hälften av dig tycks befinna sig någonstans utom dig och skenbart vara förlorad för alltid.

För tillfället står du utanför sjukhusporten och bara tövar. Med dunkande pulsar. Och tövar igen. O nej vanmakten har slagit klorna i dig. Våga då, innan paniken stiger dig åt huvudet. Bra, skammen tog överhanden och du börjar gå. Visst, jag känner till att permission för dig är enbart något lämnar ut dig.

Det krävs fyra meningar för att du ska få gestalt.
Kontakt med verkligheten hade du ingen.
Främling i livet var du.
Ont led du.
Men varför varken ville eller kunde du längre förstå.

Nu hamnar du i samma svårigheter igen. Du får helt enkelt inte tveka. Du står ju mitt i rusningstrafiken på en gata.
Vad är det nu som stör? Jo en man med en svart överrock! Jo då, visst är den gammal. Går han på samma sätt som du. Jo faktiskt. Visst får du hoppa upp på samma buss. Lycka till.
Ja jag vet att du har så känsliga ögon att bussens speglingseffekter fångar upp främlingen trots att han står bara någon meter från dig. Jo hoppa av här. Han håller på att ta en taxi tvärs över gatan. Javisst ställ dig så att du får se hans ansikte så vi får slut på denna komedi. Vad säger du? Det är ju helt omöjligt att det skulle vara du, även om det skulle vara för en trettio år sen.

Din humor är en historia för sig. Förr i tiden skulle du ha sagt¸ att ditt liv pågår som en trafikolycka bara för att inbilla dig, att livet därute inte angår dig. Jo letar man likheter kan man påstå att båda fortgår med olika intensiva faser med stillestånd däremellan och kanske har du nått den fjärde fasen av fem. Det har ju onekligen gått en tid.

För dig var både natten och dagen onda ting och hade enbart till uppgift att svepa in dig i mörker eller ofullkomlighet. Men då vi fortfarande kunde prata med varandra, satte jag din tes på prov genom att påstå att det motsades av, att ditt gamla liv dröjde sig kvar i dig. Du kunde faktiskt en del namn på människor och händelser från ditt liv men slutligen fastnade du i den förställningen att rumsdetaljer och ansikten bara flöt ihop och det var väl då, som din sjukdom ökade i styrka. Jag hörde dig säga om och om igen en del repliker som tydligen en gång var betydelsefulla för dig men slutligen blivit helt överflödiga.

När du nu slutligen kommer tillbaka till avdelningen är det inte svårt att se att samma panik återkommer som du hade utanför sjukhuset för du vet att du tvingas tillbaka till vardagen.
Din kropp står och skakar häftigt en stund, som om ett drev av fasansfulla bilder och vidriga dofter rusar igenom kroppen. Men slutligen går paniken i stå och allt upplöses till stoft. Något har vi faktiskt lyckats lära dig.
Ljuset målar in dig i sin värld. Man förstår att dina sinnesförnimmelser vaknar sakta igen. Någon uppfattning om återstoden av dagen-nej inte ännu. Slutligen måste en enda smal spalt av ljus ha lösgjort sig i en lång outhärdlig process, för det ser man på dina ögonrörelser. I detta stadium stannar du kvar ett tag i det outhärdliga utan att fly samtidigt som man hör din ansträngda andning. Din kropp skakar av marter men åter igen gör du märkligt nog rätt. Du gör dig beredd att ta emot den kommande, söndersplittrade gryningen. Slutligen ser man på ditt leende att ljusstrimman fäster i något gripbart.
Men så ser man din förtvivlade min att du har kastats åter ut i samma svåruthärdliga enahanda som vanligt. Vår blotta närvaro tillsammans med våra vardagsrepliker gör dig fullständigt vansinnig. Men då du konfronteras, är du oerhört skicklig att låta ögonen flacka så att man inte kan möta din blick. Vi försöker aldrig konfrontera dig för då spelar du bara dum utan vi låter händelserna lösas upp till ett intet.

Handen på hjärtat, förstod du något när katastrofen väl kom? Men chocken har du aldrig lyckats hämta dig ifrån. I botten fanns en komplex kärlekshistoria som du inte längre vill kännas vid.
Vårt förhållande är cementerat och det betyder, att vi inte kan prata med varandra längre. Varje gång vi kommer in på avdelningen övergår vardagens solljus till samma blåljus som när natten övergår till dag. Det berättade du för en vikarie en gång. Denna föreställningsvärld började med att vi försökte med att få dig att bekänna din skuld bara för att du skulle lägga den bakom dig. Sedan dess ser du bara hatiskt på oss.

Vi kan bara hoppas på att ditt glömda liv kommer tillbaka så du blir en person igen. Man ser åtminstone på blodådrorna i tinningen att det flyter in en ny puls var gång det håller på att bli stillestånd i din tankevärld

Plötsligen har ljuset gett din gestalt en helt annan styrka. Du rör dig i ilfart genom en danslokal och kniven du har i handen känns märkligt bekant. Har du lånat den av någon som befinner sig bakom dig? Din kropp rör dig blixtsnabbt mellan ljus och mörker och för någon minut ser du flickans kropp skälva till av rädsla. Du höjer armen med ett hat du inte trodde dig kunde vara mäktig. Ett ögonblick av tvekan innan kniven tränger igenom kroppen.
Och flickans höga rop.

Som du berättat det återkommer rösterna, som genljuder starkare än alla andra ljud. Vi kan detta utantill vid det här laget. Det brukar bildas en eldstod, som inramar ansiktena, då de flammar upp som under ett inre dån.
Den förste är en kraftig typ som tydligen inte är van att bli motsagd. Han säger något förväntat samtidigt som han skjutsar undan den hotfulla skocken runt dig.

I nästa ögonblick tar en servitris på en dansrestaurang upp hela perspektivet. Hon ser på dig med iskall blick, då hon serverar dig en läsk. Du har bara en hundralapp men vill inte ha någon växel
– Nej du skall inte betala mer än det du skall.
Så ser hon på dig med uttryckslösa ögon och säger: Du kommer att uppleva många olyckliga kärlekshistorier, innan livet tar slut.

Kanske var det för mycket begärt att du skulle kunna få en överblick av alltsammans, eftersom det har utvecklat sig till en enda virvel av kaos.
Vid denna punkt brukade din själ förr i tiden sluta att sända budskap till ditt medvetande. Men då det hände, kom du hit i ilfart och det enda vi hade var polisrapporten. Du hade hittats i total förvirring närmast badande i blod utanför dansresturangen. På den tiden kunde du för en tid berätta så detaljrikt att man fullkomligt kunde se varje del av dramat framför sig.
Vi förstår att det är själva mordet du återupplever för vi hör ditt djävulska skratt som alltid uppstår när du är trängd. Det tycks börja någonstans i magen och tycks gå rundgång i svalget och få ny kraft sedan det slagit mot utandningsluften från magen i ett sällsamt eggande eko.

Vi är tillbaka på ruta ett. Samma psykos har åter fångat dig i sitt järngrepp. Ditt ansikte är fullständigt uttryckslöst med döda ögon och du är helt okontaktbar i ditt moras svävande mellan liv och död. Och ingen av oss kan göra det minsta för att hjälpa dig.