Sitter här med andra arbetsuppgifter men det hjälper inte. Jag kommer att dö inom mig om jag fortsätter så här. Någon viskar i mitt öra; "Räckte det inte med att springa in i väggen, vad är det du inte förstår?" Hör att det är min pappa från andra sidan som försöker få min uppmärksamhet, jag vill inte höra för jag vet att han har rätt och jag vågar inte spänna bågen. Känner hans händer på min rygg där han står och försöker ge mig styrka att ta klivet ut i det okända, släppa taget och bara falla.

Hela mitt liv har jag förträngt det som alltid velat komma ut, satt mig själv i en box som är för trång, där hela jag inte får plats. Mitt inre barn vill dansa, leka och skapa något nytt, inte vara fången. Som det är nu håller jag min själ mellan mina händer, håller den hårt så att den inte ska flyga fri. Känner nästan hur jag kramar ut det sista liv som finns där i, droppar ner på marken och sakta förtvinar. Ändå kan jag inte släppa taget, känslan av att ha ett liv i handen - sitt eget - som sakta rinner ut i sanden.

Jag gömmer mig bakom en mask som jag har byggt upp under alla år. Låter mig äta så för att fylla tomrummet där den fria själen borde bo.

Jag blundar och flyger iväg till skogen inom mig. Andas in och låter skogen fylla mina sinnen. Där är jag fri, fri att vara den jag är. Längtan till mig själv är så stark att den river i mitt bröst. Känner hur bröstet öppnar sig och ljuset flödar ut. Sträcker ut mina armar och släpper taget om själen så den kan flyga fri. Jag ler och livet är underbart.

"Knack, knack"

Jag öppnar ögonen och slungas tillbaka till verkligheten, där står jag med en blödande själ i min vänstra hand när jag öppnar dörren för en arbetskamrat.


Helena 2015-04-15