ALDRIG, ADRIG, ALDRIG

 

Det

gör ont

 

när

spöke

får liv

 

kliver fram

ur kulissen

 

i svart

uniform

 

lemmen

hängande

ur öppen gylf

 

som ett hot

 

näven

knuten

till slag

 

röst som ekar

 

glöm mig

aldrig

 

aldrig

 

aldrig

 

 

Fri vers av Elisabeth Nilsson
Läst 281 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2015-04-15 18:20

Skriv ut
Spara som PDF

Dan Myrbeck Sådana bör ej uppstå 2015-04-16

Valter Örn Må det eka för evigt i den svartkläddes öron från den ekande rösten som anklagar. 2015-04-16

ej medlem längre Stark, ångestladdad text som ger obehagskänslor av att verkligheten kan vara så för allt för många.. Tack för att du delar med dig.. 2015-04-16

Magdalena Eriksson Delat spöke dog morgon kvittrar fåglar små vänners värme nu Du skriver om bra om det du vill bli av med. 2015-04-16

ULJO En text som griper tag 2015-04-15

Hon kallar sig poet många intryck, först ett annat vid i början sedan växer texten till något annat, skiftningar som uppskattas och känns starka. 2015-04-15

ej medlem längre Orden slår hårt i magen när jag läser...tappar andan.. 2015-04-15

Marita Ohlquist Ryser av obehag! Du är fantastisk på att skriva så det känns. 2015-04-15

KattenKin Jag känner ångesten krypa, glömde skriva det. 2015-04-15

KattenKin Oj! Jobbigt att dras med! Mycket bra skrivet! Effektfullt med kolsvarta texten som matchar spöket! 2015-04-15

Margareta Wersäll Så starkt! Jag är där och känner våndan. Så ska ju dikt skrivas. 2015-04-15