sjukhuskorridorer låter inte mycket
plastgolv dämpar stegen
alla skor har gummisulor
det är här de sjuka bor
utanför fönstren rullar molnen
i sin egen värld
lysrörstid är samma året om
dämpat skrik och stilla sorg
syster lägger prover i en korg
svaga dofter av elimination
käcka röster dokumentation
behandlingen upphör någon gång
precis som den här filmen
där du och jag är individer


böckernas ryggar och hela ljudinspelningshyllan
deltar likgiltigt i intetsägandet bara
benämningar av något ofrånkomligt
dammtiden gör ljuset långsamt
välluststön i badrummets ventil
kemoteknisk kylskåpsuck
hissklonk och nyckelvred
i trappans ekorum
en hunds hallå ett hårt kommando
rörsystemet tryckutjämnar
under ett skikt av skenbar tystnad
finns övertoner infraljud
fläktmotor och måsanrop
gatans hålrum lyfter motorljuden
dämpat som en mufflad basgång


Björns trädgård efter fredagsbönen
vind mot sten och mossan kryper
skategropsljud och barnens glädjeläten möter gatudånet
en hymn när hela havet stormar
sparvarna är stressade och upprivna
rent av lite feberfågliga
här har människoplatsen tolkningsföreträde
hård puls och pyttebitar av grönt glas
fimpar inte sparvmat
på kort sikt har vinden inget här att hämta
men om man breddar perspektivet
kommer vind och regn
fotoperiodicitetens intervaller
och temperaturgradienter att vara uthålligast
dammet att lägga sig igen
och sedimentera i händelsefälten
oavsett om någon lyssnar