Här finns inga slipstenar att dra. Här finns bara en glömd trädgård, där träden viskar saknad och rasslar så ömt med bladen, som vore de sidor försiktigt vända om aftonen. Och jag, som har gått ut i gräset barfota, nyss utvuxen ur rännstenen, bryter mig själv i små, små fragment och strör mig över myllan. Som vore jag benen hos en suckande sibylla eller dem du finner i en brunn utan sagor. Men musiken är där. Dov i sin blues och lätt i sin rödhet och ur strå växer jag långsamt, vajande som en ökenvind och jag känner hur trädgården suckar.