Stackars konstnär.
Han målade sig galen med alla dessa konsekvenser i bakfickan.
Han visste det - för varje streck han
andades fick han en kniv i hjärtat.
Alla andra högre poeter och konstnärer
skrattade rakt i hans ansikte
och gav honom en femma till självmordståget.

Jag minns dig den gången då du stod vid väggen
längst bort i ateljén och grät.
Du försökte skrika men de orden
nådde endast dina egna öron.
Hinkar med färg flög överallt,
en var nära att träffa mitt huvud,
och färg spred sig till varje minsta vrå.
Endast röd färg nådde dina kinder,
som rann ner till dina läppar likt blodstårar.
Jag kommer ihåg det då, det var då jag önskade
att alla i världen skulle höra det jag skrek.
’Se min konstnär, se min morfar’,
ville jag gråta, ’se världens ende poet’.

Morfar dog innan han hann greppa tag om sin dröm.
Det blev aldrig vår det året, det förblev vinter.

Min konstnär.
Jag har kvar din dröm i min ficka och försöker verkställa den,
men jag har redan fått en femma till självmordståget.

(Världen dränks av ljudet från ett tåg som kommer in på perrongen)