Gäddan gick med bestämda steg genom kontorslandskapet med en mugg rykande svart kaffe i ena handen. I den andra bar han den likaledes rykande färska morgonupplagan.

   Han öppnade dörren, som bar namnskylten S Gäddvik, gick in och sparkade igen den bakom sig med klacken. Där inne var det lugnt. En skön kontrast mot surret och hetsen därute bland slavarna.

   Gäddan, ja han kallades så, och trivdes förvånansvärt nog också med det. Smeknamnet var en naturlig följd av efternamnet. Om han hade vetat att det i lika hög grad var hans utseende man anspelade på, hade han kanske inte burit det med lika högt huvud. Ett huvud som var avlångt och med mycket vass profil. Han var lång och spinkig. Det var inte många kilon som ville fastna på hans kropp. Det höga tempot, ja rena stressen som boss på ”Kurren” var en av orsakerna. Den andra var att han åt oregelbundet. Och då totalt fel.

   Han tog av sig den ljusblå skjortan, sparkade av sig skorna och sjönk ner i den skinnklädda kontorsstolen. I svart t-shirt och ljusa chinos satt han nu skönt tillbakalutad mot det höga ryggstödet, med svettiga fötter upplagda på den utdragna undre skrivbordslådan. Den användes i stort sett bara för just detta ändamål.

   Kaffet var hett så han sippade försiktigt och svalde i små klunkar. Det begynnande magsåret mådde inte bra av allt detta kaffedrickande, det visste han, men hur skulle han annars klara sitt jobb?

Tidningen såg bra ut. Första sidan visade skinnskallen med rådjursögonen som såg trött och besviken ut, då han tydligt misslyckats med sitt uppdrag som miljöförsvarare.

   Reinfeldt var även på ledarsidan, där han beklagade de låga opinionssiffrorna, som enligt honom berodde på att han varit upptagen som EU- ledare de senaste månaderna. Delvis rätt, men det var nog inte bara det som orsakade gnället ute i bygden. Orättvisorna haglade över folket. Arbetslösa, sjuka och pensionärer kände sig lurade.

   Allt såg bra ut, ända fram till sidan elva.

   ”Va’ fan i helv…” Gäddan ryckte till och spillde därmed kaffe på byxorna. När han skulle parera detta fick han kaffe över sin bara underarm. Det sved till av hettan.

   ”Förbannade skit!” Han gjorde vad han kunde för att torka med den servett han tagit med sig in på rummet tillsammans med kaffemuggen. Armen blev torr. Värre var det med byxorna. Nu kunde han inte visa sig ute i trälhavet på ett tag. Någon skulle kunna tro att han gjort på sig.

   Återigen tittade han på den tvåradiga artikeln. Den var undertecknad NN.

   Han reste sig, öppnade dörren och skrek, ”Dubbel-Nisse! Nisse Nilsson! Hit! Genast!” Det lät som om han kallade in en hund. Många tittade upp bakom sina skärmar och följde Nisses tunga steg in på kontoret. Något förfärligt måste ha hänt.

   ”Se inte så skraj ut. Slå dig ner!”

   ”Du vill något.”

   ”Det kan du ge dig fasen på.” Gäddan slängde tidningen på bordet.

   ”Ditt kåseri. Jag skiter i om du kastar grannen från balkongen ner på gården, men du får banne mig inte skriva om det i min tidning. Har du förstått?” fortsatte Gäddan.

   ”Grannen? Vi kastade ut granen. De var ju tjugondag-Knut. Då ska granen ut.”

   ”För helvete Nisse! Skriv det då! Granen. Inte grannen. Min tidning ska vara okej vad gäller ordval, meningsbyggnad och stavning. Det är en styggelse att misshandla svenska språket.”

   ”Allt ska ju gå så fasli’ fort nu för ti’n. De är därför.”

   ”Det går fortare att skriva bara ett N istället för två. Förresten, min kära Nisse Nilsson, bara för att dina initialer är NN så ska inte alla ord där N ingår skrivas dubbelt.”

   ”Men …”

   ”Nu åker du ner i lastningen ett tag. Eller också slutar du självmant. Jag står inte ut med det här.”

   ”Får jag se tidningen?”

   ”Nej! Ut!”

   Gäddan hejdade dubbel-Nisse just som han skulle stänga dörren.

   ”Jag följer med dig till tryckeriet. Om det är okej?”

Kvar på bordet låg tidningen uppslagen med den braskande rubriken i fet stil.

IGÅR SLÄNGDE JAG UT GRANNEN FRÅN BALKONGEN.

© Kjell Åhsberg