Mina händer är hårt knutna mot marken,
jag trycker mina knän mot din grav,
regndroppar landar tröstande mjukt mot mitt hår och mitt ansikte.

Jag blickar upp mot en mörk natthimmel, utan påklistrade stjärnor,
men en sorgligt dit limmad måne, möter mina ögon.

Jag skriker smärtsamt, tills stämbanden går sönder,
vrålar det högsta jag kan, att du ska komma tillbaks till mig.

Jag kastar mig på din grav,i ren panik rullar jag runt,
i lera och regnvått gräs ,
mitt bröst är så tungt, livet känns hopplöst,
du svarar mig inte nu, du kommer aldrig att göra det igen.

Vår saga är färdigberättad, den fick ett plötsligt slut,
du avslutade den , sista punkten skrev du.

Vår saga är slut, vår tid är förbi,
kanske var den aldrig sann,
vi blev aldrig lyckliga med varann.