brustna örngott
mot fälten
lakanssegel
kupar
lätta violers
ömhetsränder

förgångna minnen
och ett skirt tyg av stål
rymmer all het flätad glöd

och allt det som lagt sig på sned
för att kittla det blå
torn och flytande stränder

som samlats i rörelsen som baxnar
klotet och doften
av soltorkad tvål