intill tystnaden

stilla

kroki; det nakna, oförmögna

vita tjocka kritstreck mot blank asfalt

kring min kropp

det ständiga regnet

inringad; omringad

kikarsiktet mot min nacke

hur jag försökte slingra mig, komma ur det

svart intill det vita

tystnaden

du svarade mig

högre    -- som att du skrek

jag satte mina händer för mina öron

kupade mig inåt

en slags bokstav -krum

det räcker aldrig svarade du

gång på gång

den långa skuggan av röda finlemmade tungor

spräckliga, sträva av våldet

jag tvingade på mig själv

jag vet

att jag ger dig de ord, de vapen jag behöver

för att göra mig illa

den lilla flickan ser på mig

skammen

plötsligt ingenstans

att återvända till