Dessa becksvarta kvinnor
som fyller ut mörkret
med sina hesa skratt
kommer för mig under sorgehögtiden
Deras kroppar röjer mark
för nya dagshändelser morgonen därpå
De för fram konturerna av
ett händelselandskap som gör
morgonen möjlig
Så har det alltid varit säger en
moderröst mig medan hon
röjer bort förfallet
efter gårdagen
Gå inte för nära dem säger hon stilla
för då får du ingen morgondag