hon svävar
i sjöns
vida

bär alltet med sig
äger ej
hon vakar
vakar med

skalet är i stunder av vandringar
en trädmoders

träder stigar
viskade ur

sjö

så svävar hon åter
i sjöns vida

skådar in i himlar
stiger upp ur ytan

i solsanden lägger hon
opalägg

till
tima

se in i skogsöga
se tjärnen
den med den djupa pupillen
så svart
så indigodjupt blå i stillhet
se in i denna pupill
se hur denna pupill vidgas

den ur ålder stigna visdomen
vishetens bärare
lyfter
ett klot
ett klot av renaste kristall
kvartstoner ljuder
hon skådar in i klotet
lyssnar

öppnar händerna varvid klotet stiger
en glasbubbla
en såpbubbla
en andningston
svävar
förenas med alltets vida andning

och allt detta hon såg
det ser du i den vidgade pupillens rena vita klarhet

lyssna till dessa kvartstoner
fyll dina ögon med dessa toner
se träden blomma i dina händer
bära frukter
bära bär
i den stund vari
dina fingrar är
redo

i den stunden är du ett rede
för den vilja vilken är ditt hjärtas svar

så sluter sig skogsöga

vingar runt
fågelns kropp

och i gryningen
fäller knoppen ut bladen

svävar
flyger
vida

in i purpurdalens frigjorda toner

varur vingfolk
i regndoft

rör vid rosenfolkens
ansikten

lindar toner
runt armars sträckta
lindar toner
runt fingrars svar

lyfter broar
allt högre

ur doft faller regn mjukt

och männen i dalen
lyfter stavarnas ornament
tolv ädelstenar tändas
i kretsen av tonande stämmor
stjärnord svarar möter tolv ädelstenar

männen i dalen skrider
med sols vandring
ansiktens strålar mötas i mitten
i ädelstensskålens opalögas öppnade

männen i dalen lyfter
stavarnas ornament
stavar cirklar i luften
vänds vändas
kronan är roten
roten är kronan

männen i dalen sänker
stavarna i morgonstjärnans ankomst
ur silverauras regnbågsskimmer
in i jord

tolv träd andas blommor
i det männen stiger in
i stenportarnas öppnade vägar

så ljuder trummorna
i natten vid bålet
mjuka svävar fingrar
huden, skinnet är målat
i mönster med koppartoner röda
vilka sakta skimras in i grönt

dina ögon ser jag skymta
näri glöden andas skimrande

så blåser en vind
elden vaknar
flammor
stiger

det jag såg
skingras

i dimman
av det lagda

jag drar mig
undan
helt

löste mig ut från väggen
de fäste mitt liv vid
ett stelnat hölje
än hörde de ej

scarabe ljuder i havets andning

och jag lyfte mig ur sandens
regnade stenar, pyramiderna
sagda resta med böjda
piskade ryggar

hörde nuvarande ej
regnets mjuka
ädelstensljus falla
jag såg henne blicka
ut över in i öknarna
med ögon fyllda av kärlek
jag hörde isarna i ögon smälta

nu sluter jag skalet om
mina regnbågsvingar

och inte en
inte än

har insett
hur trötta mina vingar
mina fötter
är

den
tonen

svävar allt längre bort

den
tonen
en fjärran klang

den
tonen
lystrar till handens sträckta

jag faller in i flodens forsande virvlar

stiger in i
regnbågsdisets
klarhet

i tystnaden av detta
stiger jag in