Mitt sekel, nitton­hund­ratalet, var den sto­ra osäker­he­tens år­­hund­­rade. Till och med före­komsten av sanning ifrå­ga­­sat­­tes. Frågor runt språk, be­grepp och mening do­mi­ne­ra­de fi­lo­­­so­fin och poe­sin urartade ofta till ren me­­ta­­fy­sik. Till och med en del av bild­kons­ten byggde på en språk­­dis­­­kus­­sion, ofta med mystiska över­toner. En av de mest vä­sent­liga in­sikterna av detta grubbel är att ord är sym­boler vars in­ne­börd vi bestämmer. Or­den i sig kan inte säga oss något. De har his­toria och as­so­­cia­tio­­ner ? men är inget mer än verk­tyg i vår kommunikation. Och så snart vi behöver pre­cision måste vi uttryckligen de­­finiera vå­ra be­grepp. Orden är byggstenar. Me­ningen formas i vår hjärna, när sym­bo­ler­na kom­bi­ner­as på olika sätt. Vi be­­hö­ver språket för att tän­­ka och för att kom­mu­ni­­ce­ra men det har inget eget liv. Det är unge­­fär­ligt, vagt, und­fly­en­­de. Språ­­­­ket kan över­ras­ka oss, tvinga oss att tän­­­ka i nya ba­nor, men språket i sig kan inte lära oss nå­­­­­­got. Tvärt­om inne­håller det fällor och pa­ra­­doxer. En del söker bud­skap och mening i så­dant, men det är som Eschers teck­ning­­­ar. Det säger något om me­diets be­gräns­­­ningar och falluc­­­kor men inget om resten av värl­den. Språ­­ket ut­­­­­tryc­ker lög­ner lika väl som san­ningar. Den språk­liga for­men är bra när den förmedlar tan­kar, käns­lor, upp­le­vel­­ser och bil­der så ef­­fek­­­tivt som möj­­ligt. Dålig är den när den står i vä­gen för kom­­mu­ni­ka­tion.