”Det är dyrt att vara rik”, sa farfar. I påskas sprang ett rör läck i mammas och pappas stuga på Stenungs­ön. Medan rör­­mo­ka­rens assistent fixade läckan frå­gade rörmokaren mam­­ma om hon var släkt med fa­­mil­jen Dick­son, som ha­de alla palat­sen i Göteborg. ”Jo”, sa mam­ma, ”det är min mans släkt.” De pra­tade om det­ta ett slag och sedan såg rör­moka­ren sig om i stu­­gan och gjor­­de en konstpaus. ”Ja, det är ena från slott till koja då, kan man säga!”

Som barn funderar man inte så mycket över sociala skill­­­nader - i varje fall inte sådana man inte själv lider av. Någ­­­ra av mina kompisar bodde i små lägenheter, någ­ra i stör­­re och en del i villor. Det var som att vissa ha­­de rött hår, andra blont. Hos far­mor och far­bror Carl fanns det en veri­tabel stab av tjäns­­tefolk - kokerska, husor, barn­skö­ters­­ka, chaufför, gårds­kar­lar, jaktmanskap och andra. En gång var far­mor på fram­sidan av Hem­­mets vec­kotidning vid sitt fest­duka­de bord på Ekolsund och inne i tid­­ningen var det ett re­por­­tage om hen­ne som värdin­na. Även mor­­­­­­mor och mor­­far hade bå­de chaufför och ko­kers­­ka ? och in­­hyrd hjälp så snart det var en större middag. Antag­li­gen förstod jag att det inte var så för alla men för mig be­tydde det inget. Jag minns när min kompis Con­nys för­äld­rar nån gång i mit­­ten av sex­tio­­talet köp­te fa­mil­jens förs­­ta bil, en blå Folk­vagn. Hans mormor och mor­far kom för att se den, och hela fa­mil­­jen stod länge beundrande runt bilen. Connys pap­pa, som var jobbare på ABC-fab­­ri­ken, tvät­­­tade och put­sa­de den varje söndag. Det var up­­pen­­­­­bar­­­li­gen nå­got myc­ket be­­­­tydelse­fullt för dem. Jag minns hur min vän Mag­nus skrat­­tade när han såg det och jag skrattade säkert jag med. Alla vux­na jag kän­­de ha­­de bil, det var lika självklart som att det fanns någon i kö­­ket som la­ga­de maten. För mig var vörd­na­­den inför en bil ? en folka, dessutom - obe­grip­lig.

Mammas oro fanns i bakgrunden hela min uppväxt. När brännaren till pannan gick sönder kändes det som om vi var på väg att hamna på gatan. I efterhand förstår jag att det inte var så. Pappa tjänade bra och hade ärvt pengar så att vi inte be­hövde låna så mycket till hu­set på Sten­ungs­­ön och vil­lan i Nac­ka. Dessutom hade han järn­koll på fa­­­mil­jens eko­no­mi. Mam­mas oro var verk­lig men hade mycket mer med hen­nes inre kemi än utgiften för brän­­na­ren att göra. Kanske var den ändå nyttig för oss? En påminnelse om pengars betydelse och trygghetens bräcklighet som var en sann bild av tillvaron, även om just vi var skyddade av arv och kon­­tak­ter.

Förutom besök på Ekolsund, som var glesa ef­ter­­som mam­ma aldrig trivdes där, levde vi under min upp­växt inget över­klassliv. Våra bilar var enkla och of­tast köp­ta be­gag­na­de. Mamma och pappa delade en 33-cen­tiliters flaska Lyckholms lättöl till middagen. Vi bodde först i hyreshus och se­­­­dan i en ordinär villa i ett medelklassområde. Att vårt hem var fyllt av antikvi­te­ter såg jag som ut­tryck för pre­­ferens snarare än klass. Det var först när pappa be­rät­ta­de, nån gång i mi­na tidiga ton­år, att hans farfar Robert en gång varit en av Sve­riges rikaste, som jag för­stod att min bak­­grund var ovanlig. Jag tyckte det var ballt. Fast sam­ti­digt var det för­s­mäd­­ligt att han förlorade näs­tan allt i en krasch strax efter se­kel­skif­­tet. Då fick han sälja Les­se­bo bruk och palatset Över­­­ås, sin majo­­ri­tets­post i Svens­ka Dag­bla­det, sin sjät­te­del av Göte­borgs bank och mycket an­nat. Fast han lyc­ka­des räd­da un­dan till­räck­ligt mycket peng­ar för att även far­­­far och hans bror skulle vara rika hela sina liv. Kon­­tras­­­ten mel­lan det­­ta och min vardag var stor. Jag kun­­­de inte göra nå­­got med in­sik­ten om min bak­­­­grund mer än att in­för mig själv an­­­vän­da den som ett be­lägg för att jag var spe­ciell.

Det var först ungefär när jag flyttade hemifrån som mam­ma och pappa började leva elegantare. De bodde i den mer representativa villan i Saltsjö-Duvnäs och pap­­­pa blev VD för An­ti­cimex. Han fick bättre möjligheter att göra privata af­­fä­rer, och på det sättet öka sin för­mö­gen­het. För dem mås­­te det ha va­rit en hemkomst. Efter tju­go år i me­­­­delklassexil var de till­baka i någon som i varje fall lik­na­­de de förhållanden de kom från. Fram­gången gjor­­de ock­så pap­pa till en mer har­mo­nisk män­­­niska.

Själv har jag alltid haft pengar. Jag har sett till att an­pas­sa mina utgifter efter min lön, fast det är ju praktiskt att ha en ärvd aktie­port­­­­följ som reserv. Även an­nat har varit enk­­lare för mig än för mina vän­­ner. Pap­pa har till exempel ge­nom kon­tak­­ter kun­­nat fixa fram ett antal hyresrätter i Stock­holms in­­ner­stad som vi tre syskon har pas­se­rat ige­­nom och an­vänt som grund­plåt till våra senare boen­den. Där­emot har jag sällan haft nyt­ta av mitt namn eller min bak­grund i över­klas­­­­sen i yrkeslivet. Där har jag helt enkelt inte haft spe­ciellt myc­­­­ket med andra ur min klass att göra. Det har bara känts som ett besvär att för­klara var­för jag he­ter ”Piter” och inte Peter. Privat har jag där­­­­emot ibland mötts av en mys­­­­­tisk väl­villig­het, för att inte sä­ga famil­ja­ri­tet, från främ­ling­ar. Det brukar visa sig att de har nå­gon gam­­mal Dick­­­­­­son i familjeträdet eller har le­gat i Lunds­­berg med nå­­gon släk­­­­ting till mig. Eller så har de ba­ra koll. För­res­­­­ten be­hö­­ver de of­tast inte ens höra mitt namn för att veta på ett unge­­­­­fär var de har mig. På något vis kan jag ko­derna. Jag är rätt bra på att an­pas­sa mig till olika sam­man­hang men till­­­­sam­mans med klass­frän­der kan jag slappna av.

Min inställning till den klass jag kommer ifrån är klu­­ven. Jag ogillar dess livsstil och manér. Vissa sam­man­hang har jag ak­tivt valt bort, som herrklubben mina för­­­fäder har till­hört i två­­hundra år. Men makten och här­lig­heten under de forn­sto­ra dagarna fasci­nerar mig. Vet­ska­­pen om min hem­hörig­het är en trygg­­het och ett vaccin mot so­cia­la min­der­­vär­dig­­­­hets­käns­lor. Det är na­tur­­ligt­vis trev­ligt att det är just över­­­­klas­sen man kan vän­da ryg­gen. Mitt med­vet­na jag tror på jäm­likhet. Sam­­ti­digt samlar en an­nan del av mig ar­­gument för att be­­visa att jag är bättre än andra, vil­ket är klass­­­käns­­lans kärna. Det är inte ett drag jag tycker om men det är bara när jag är med­ve­ten om det jag kan kont­­rol­lera det.

En sak min bakgrund har lärt mig är att varje privi­le­­gium man har snart ter sig som en rättighet. Jag kan se det hos män­­niskor runt mig, i olika samhällsskikt, och jag kan se det i mig själv. Det man har fått ? genom tur, skick­lig­het el­­ler nåd ? känns snabbt som en självklarhet. ”Rätt­visa” är allt som gör att man kan behålla det. Det är int­res­sant att se hur även in­­telligenta, upplysta per­so­ner kan ta till ohåll­­­­­ba­ra resone­mang för att be­vi­sa att ett förhållande som gyn­nar dem är en naturlag och lig­­ger i allas intres­se. De hyck­lar inte ens. Detta är ofta tydligt hos eu­ro­pé­er som har levt några år i u-länder. Ra­sis­men kry­per all­­deles na­tur­ligt in i alla utom de politiskt och mänskligt mest medvetna. Egen­intres­set är of­ta star­kare än både lo­gik, fak­­ta, fantasi, med­känsla och mo­ral. Det är en fun­da­men­tal mänsk­­­lig egenskap som inte är begränsad till nå­gon viss klass. De för­­änd­ring­ar som skedde i Sverige un­der efter­­krigs­­tiden be­­rövade oss i den gamla överklassen en del av våra pri­vi­le­gier. Det sägs att morfar fick fler kronor i sitt löne­­­­kuvert, efter skatt, som ungkarl på tret­tio­talet än som vice VD på SKF med fem barn. Samtidigt in­ne­bar för­änd­ringar­­­­na att nya gene­ra­tio­ner slapp så grymt be­grän­­sade liv som Sel­­­mas, hans ko­kers­­kas. Om­fördelningarna möj­lig­gjor­de ett rätt­­vi­sa­re Sve­­­­ri­­ge som är friare och bätt­re att leva i för näs­­­tan alla.

I slut­än­den kanske till och med den gamla över­­klas­sen har fått det bättre. Myc­ket ty­­der på att ett strikt uppdelat klass­sam­­­hälle är be­grän­san­­­de även för dem som rent eko­no­miskt gyn­nas av det. Även fångvaktarna blir fria när fångarna släpps. I var­­je fall är jag sä­ker på att min fa­milj inte har be­­­rö­va­ts nå­got vä­sent­ligt av att bo i en li­ten stuga på som­rar­na sna­­rare än i ett tio­rums­hus med egen strand och tjäna­re.