När allt visar sig vara förgängligt
och jag faller ner i ett träsk av ingetvärde.
Ett skräckvälde tornar upp i hålrummet av det ögonbegär
som förut fyllde mina gropar. Nu är min kropp i samma smältdegel som gamlingarnas. Jag? Trodde inte på en sådan tid. Möjligheten av detta.
När drömmarna skärs av, har lagt sig på hög, uppstaplade för att brännas eller föruttna. När danserna och musiken inte lockar längre. När intellektet känns förkalkat för evigt. Tankarna går trögt, huvudet och kopplingarna inte lika briljanta. De andra som ständigt överraskar och avundsjukan som kör sin enorma lyxkryssning rakt över min stolthet. Som aldrig mötte ljuset. Som aldrig ens syntes för andra. När livet dras åt ytterligare. En lurande kris anas men ej ännu slagit ut. Sänker dagens rytmn och lägger sordi på leendet som borde finnas i det lättillgängliga dagsljuset.
Då, när ett klet har lagt sig mellan mig och luften, ligger tätt mot mina kämpande muskelrörelser, förstelnar stegen, tagen, dragningarna för att ta sig uppåt, framåt.
Då kan min vän förändra tonusen i dagen.
Hon glider in i mitt elände och bara tittar, förstår, känner. Hon tänker, vrider och analyserar. Hon fattar mer än jag, lite, lite mer. Jag ger henne fattningsförmågan och hon ger mig mina ord i Barbapappaform. Lite till, lite här och lite där. Och jag åker med i orden en stund med henne. Vi tar en tur, en liten utflykt liksom. Där ingen bryr sig känner vi oss plötsliga lika viktiga och kloka som nobelpristagarna. Våra ögon och munnar lika värdefulla som en drottnings. Vi bara är. Och vi är avundsvärda.