En sådan där bananfluga, eller liknade, flög in i min snopp när jag stod och kissade... Nej förresten, det är inte möjligt. Eller? Sedan när jag pressade ut det sista, så såg jag den igen. Cirkulera vid toalettsitsen, i hörnet där toaletten och sitsen möts. En lustig liten grej, sedan slog jag ner locket i skallen på honom, för att visa att jag minsann visst tänker på honom. Går ut, lite nöjd. Sätter mig vid datorn. Varför gick jag ifrån det, till hit? Det var där det hände, och här händer ingenting... Det är det som stör mig. Bara det där blinkande strecket, som säger... Ja, jag väntar, hur skall det bli? Jag skall tala om för dig hur det skall bli!!! Inte ett jävla något, det är vad det skall bli...
Roller, roller, roller, alla letar vi efter roller. Jag med. Önskar jag vore drucken, men jag hatar fan att vara full. Allt blir ett sådant jävla töcken. Men det känns bättre att säga saker, att tala om ett och annat, om man kan sitta lite tillbakalutad, med en knölig cigg i handen, och på ett idiotiskt, nästan djuriskt vis, framföra sina åsikter, som en riktig fyllebunt. Det känns liksom bättre då. För man skall skämmas när man har något att säga. Men det är lättare att skämmas för hur man beter sig, för stunden, än hur man är, rent allmänt.
Ah, fuck, nu blev det sådär tekniskt igen. Och den där jävla flugan har hittat mig igen. Viftar och skriver, skriver och viftar. OM det finns en gud, så har han humor... Ibland, det säger jag bara.
Jag är sådär, lång och smal. Sådär, hövlig och brysk. Varm och kall. Vet inte innan, hur det skall bli, men det är en del av utmaningen. Måste tygla sig själv. Kan inte framföra sig, så som man känner sig. Nej, då ställer man till det. Måste vara någon som håller i tyglarna. Och han som håller i dem, det är jag. Jag håller i tyglarna till känslor och tankar. Ganska ruttet jobb om du frågar mig. Man blir liksom inte klok på det ibland. För det finns, rätt, rätt och rätt, fel och fel, fel. Och allting studsar runt omkring, emellan dem, på dem, över dem, ja, man blir rätt så snurrig till slut. Och då tänker man, hm... hade suttit fint med en öl nu. Men det är ett klassiskt fel, rätt, fel. Två fel och ett rätt, blir fortfarande fel. Så håll er borta ifrån sådana saker... I'm just saying.
Hm... Fast jag är ingen att ge råd, egentligen, så stryk det. Och stryk det att du skall stryka det. Okej, jag skall skärpa mig... Lovar.
Vart tog den där flugan vägen? Han var ju intressant, iallafall. Iallafall för att vara så liten. En liten svart fläck med vingar. Störtlöjlig, hur skön som helst. Och där kommer han... Du flytta på dig, du stör mig... Jag viftade åt hans håll. Med uppsåt att DÖDA. Ibland borde man spela in sig själv. Känslomässigt så vinglar man fram värre än de flesta inbitna alkoholister.
Kanske är därför jag stannar upp ibland, när jag ser dem, och ler... Skärp dig! Jag ler ett varmt leende... Inget hånfullt. HUR I HELVETE VÅGAR DU TRO NÅGOT SÅDANT OM MIG!!? HA!? Okej, det är lugnt. Jag har lugnat ner mig... Lika så bra... Annars står man och stampar hela tiden, och det... Tja, det är bara trist.
Idag skall jag ringa körskolan, beställa mer lektioner. Göra sju miljoner åttahundrafemtionio armhävningar, vänta ni bara... Ut på sjuttioelva skogspromenader. Stå på huvudet och knyta skorna... Haha, skoja bara, har boots. Få se, vad skall jag göra mer? Ja, köra bil, i åttio, på en nittioväg, för det är coolare att vara feg än modig. Och modigare att vara feg än cool.
Jag skall inte peka fingret åt någon. Inte vad jag inte kan hjälpa iallafall. Eller försöka hjälpa. Jo, vad jag gör... jag experimenterar. Försöker förklara för folk att det är skillnad på deg och deg. Och deg och smör. Och galenskap och glädje. Fan det är till och med skillnad på glädje och glädje. Det är mycket som är ifrån ena stunden till den andra, som ett halsband, av olika känslor på en dag.
Jag skriver mycket. Eller ofta... Tänker ofta att jag skriver, när jag inte gör det. Till exempel när jag är ute och går. Tankarna kommer till mig så här, ibland. Ibland inte alls. Ibland på något annat vis. Och det är lika skönt vilket som. Vad som inte är skönt, det är när socialkontakt förbjuder vissa tankar, vissa former av leva ut. Och man går med händerna i fickorna och känner sig som ett skal. Man börjar undra om det inte är någonting fel på en trots allt? Bara som en oskyldig, förbipasserande fråga liksom. Och den stannar kvar. Och man börjar undersöka det närmare. Sedan finner man att man sitter på toaletten, men inte längre vill gå ut. För man har upptäckt en fläck, på sin T-shirt. Det är ingen snygg T-shirt. En vanlig, billig, skit T-shirt. Men att det är en fläck på den, ja, det där är ju bara för mycket.
Men man kan inte gråta heller, o nej... Under inga omständigheter får man gråta, en gång undrade jag varför man försöker framstå så tuff, inför dem man bryr sig om. De om någon borde få se den mjuka sidan. Plus att det är hårdare att vara tuff om man är mjuk. Alla är mjuka. Sådär, lite slemmiga i hörnen.
Men inte jag, å, gud nej. Jag är hård, jag är tuff... Nej, fan ni förtjänar sanningen, är också en mjukis. Men jag vill inte vara det! Nej du... Det vill jag inte. Vill gå och vara tuff. Suga på en cigg. Fnysa åt döden. Vifta bort hans många närmanden med vänsterhanden som att säga "ja, ja, vad är det nu? ha? var det allt? gå och stör någon annan, jag är upptagen", men så häftig är nog ingen... Eller alla kan vara en liten stund. Och det är dessa små stunder som vi... som vi... som vi... AAARGH!!! Helvete vill inte säga det.... Okej då. Som vi definierar oss själva. Kanske? Hahaha... Jag har inte tagit något, jag lovar... Och... Ursäkta snurret, för det var helt medvetet...