I dagens verklighet sägs det vara viktigt att vara en anpassningsbar varelse. Det är av yttersta vikt att vi gillar läget, oavsett hur felaktigt vi befinner oss. Ta det för vad det är. Eller tro inte att gräset är grönare på andra sidan. Mycket är det, som gör oss förstenade. Men var det inte flexibla vi skulle bli? Det var det förresten fanimej visst, gräset alltså, åtminstone när jag var där o sniffade på lökar sist. Jag klättrade över staketet, nattetid för att undvika upptäckt, och visst fan kunde man se att klyschan var ren o skär lögn. Men ändå ska man sitta fast i tristessen och glädjas åt det lilla man har. Ja ok då. Det är inte så lite faktiskt. Kanske till o med en hel del. Men inte räcker det för någon som mig, som inte religionens läror bitit på. Istället bet jag tillbaks, vilket resulterade i att den heliga skriften snabbt stack och gömde sig. Ungefär samtidigt som prästen stängde av kanalen med det gröna gräset. Men jag vill inte leva som en livslös. Jag vill leva som den jag är. Uppvisa flexibilitet och uthållningsförmåga på allvar. Att sitta fast med kedjor i vanan är nog inte riktigt min grej. Slit dig loss och upptäck din inre visdom, skulle jag vilja predika. Många smeknamn har smickrat mig. Men kanske är det priset man måste betala. För att leva med ett flexibelt underliv.