jag vaknade tittade på klockan, den var bara två

så jag vände på mig för att somna om

jag hade en konstig känsla

hade jag drömt det som mina tankar inte ville släppa

så småningom somnade jag om

när jag sen vaknade i sjutiden

hade jag samma känsla som under natten

med en kopp kaffe satte jag mig vid köksbordet

då mindes jag drömmen

drömmen som inte var en dröm

utan något som hände för mycket länge sedan

något jag aldrig kommer att bära med mig

hela livet

huset vi bodde och hade bott några år skulle göras i ordning

så det blev drägligt att bo där

köket var i ordning så där bodde vi två vuxna och två barn

på 20 kvadratmeter vatten hade vi fått in och avloppet

var draget och kunde användas

barnen sov i en soffa där det låg med huvudet åt var sitt håll

det gick bra dom var inte så stora vid den tiden

den yngste skulle bli ett år till hösten och den äldste hade

fyll fyra år

vi vuxna låg i en dyscha som vi fällde upp locket på

och drog ut en låda varje kväll

köksbordet stod framför soffan där barnen sov

några stolar stod runt bordet

en pall framför den lilla vedkaminen som var den

enda värmekällan

jag hade fått en tvättmaskin av mina morföräldrar

den stod nära diskbänken

det var trångt

jag längtade efter att få dom två andra rummen

färdiga så vi kunde leva normalt

köket var inte målat bara masonit på golvet

svårt att städa, det gick ganska bra

jag tror bor man trångt med liten plats att röra sig på

är man mer noga att hålla rent, så upplevde jag det

ett av rummen var stort fullt att saker som kastas in där

jag har undrat hur många gånger jag städade ur det

och hur många gånger det blev fullt

av sånt som mannen i huset tyckte var tvunget att

finnas kvar

det mindre rummet blev färdigt så småningom

målning och tapetsering hjälpte en vän till med

mot att han och familjen fick tillbringa sommaren

i den lilla stugan som fanns i en glänta i skogen

det stora rummet börjades det aldrig med

så länge jag bodde kvar

det ser fortfarande lika ut än i dag

har mina barn berättat

jag är så glad och tacksam över det jag har nu

det känns lite lyxigt

det unnar jag mig att ha efter att ha fått slita

både hårt och ont under barnens uppväxt

det händer ibland att jag drömmer om tiden från förr

som jag gjorde natten mot söndag

trots så trångt vi hade

var det många kompisar som ville vara hos oss

och leka, det fanns ju mycket att göra, hela skogen

var en enda lekplats där det byggdes kojor

klättrades i träd det hade dom ingen möjlighet

dom barnen som bodde nere i byn

dom fem kilometrarna till oss verkade inte vara

alltför långt för att kunna leka och ha roligt

det var en jobbig tid som gav mig många erfarenheter

och sätta värde på det liv jag har nu

anits 11 maj 2015