inbjudan kastas framför mina fötter
men bereder ingen väg
för mig att vara

så jag ser på dig
men det är knappt att du svarar

festyrans stegring mot himlen
täpper min mun
och regnet skingras
mot solparasollens tyngd
så nätt
mot min hand, i ensamland

tankar vandrar, irrar, går
smälter kroppens konturer
bort från skratten på gården

jag försvinner, försvinner
jag står vänd
mot en spegelgränd
där allt är ett
mitt endaste sätt

hopplösheten har inget lyckligt slut

men efter slutet, på ett torg
rasar den vitaste, hetaste sorg