molnen de tornande sade; detta är urtonen
tonen vilken kom vilken blir vilken alltid är
så vek molnen de tornande undan
tankarnas pergamentsblad
så bevarades så bevaras
urtonens andning lindad i ljusblad
molnen de tornande hällde solregn
in i silverkallans kalk
hon vattnade bladen
pergamentsbladen
molnen de tornande sade; väx träd
väx träd ur dessa blad och träden svarade

de vilka vakar i natten, svävar i natten
är vakna i natten, dessa är känsliga för ljus
ljussensitiva, dessa lever med det
vilket människan har svårt att höra;
tonen vilken är
innan ljudet ”framstöts”
ljud är till viss del att kasta kula
än då oändlig rör du stämmans kristall
varsamt stämmer makaren banden
lägger tömmarnas fria i dina händers
längtans svar, seglen vita är spända
skeppet ordskeppet seglar
till eldarnas hemvist

däri havstallarna andas
allt är ljust, allt är ljus i din värme uppenbaras
den vilken vandrar i
ögonen skyms ej
det är din syn vilken skyms av det du säger är
vilket ej är
ögonen ser klart
då ögonen är nakna

berget smeks av gryningsslöjans purpur
berget lyfter hatten, hatten med vida brätten
varvid bergshår glittrar i vinden
frisläppt faller lockarna ned i dalen
inom dalen sitter en kvinna
hon lyssnar till regnbågsfolkens samtal
hon stiger in i sjön berget gav

hon följer vattnet är hon vattnet
är vattnet hon vad visar dig
dina nakna ögon
hon stiger upp glittrande är hennes hud
är hon kvinna är hon vattenstod
i djupet bär hon svaret
det svar mannen hör; tonen vilken är
han breder sin ögonmantel
runt näckrosens ohöljda stjälk

kom sätt dig här i lä vid rötternas av rötter
varsamt viker han regnbärande blad
skänker mig klarhet
törsten jag bar
ljusskingras
den dimma vilken steg vilken föll
är den fotsida skrud hon bär
äpplen putsar hon ej
korgen är handflätad vilje
vilje vilja i bäcktoner
bubblor putsar hon med sammetsblick
pärlor av glas bubblor av skimmer
vilar stilla i korgens näste
hon lyssnar in färden i det hon i kärlek
öppnar handtaget till porten

och havet, havet vaggar dig i sina händer
i ditt slutna skal, spiralskal väver du sånger
ur ditt skal stiger din stämma
maskrosorna är öppnade nu
i natten slöt de drömskålarna värnande
andandes silverstråkens rörelse
nu skänker maskrosorna
öppnade drömmar
hjärtat svävar fritt i molnskogsandning
kolibri leder stigen doften
av stegen du lämnade kvar bär linneor i klockors rena toner
hjärtat bärs av visshetens svarseld
vit brinner lågan i skogshusets källa
du rör vid mina ögon
slända ur regnbågstonens a
du vidgar pupillens hårt åtdragna gördel
leder mig in i skogen vari regnbågsträden
skänker ögonblom
mitt hjärta
älskade

hör
din avlägsna stämma