Klockan var 15.50.
Jag hade inte väckt henne. Jag ville att sömnen skulle få skydda henne.
Sömnen omslöt henne. I hennes smutsiga munktröja. Hon har alltid handen under kinden när hon sover. Jag kunde smeka hennes kind när hon sov, aldrig annars.
Eftermiddagssolen lös in i det stökiga rummet, alla nya kläder i dammet på golvet. De passade henne inte, därför hade de hamnat där. Plagg efter plagg, med prislappar avslitna. De skavde. Var för fina. För små. Fel material.
Hon öppnade ögonen när jag sagt hennes namn. Hon log. Hon såg katten i klädhögarna.
-åå kissen, så söt.
Så blundade hon, och gäspade.
Du måste, vakna. Vi måste prata. Det är viktigt.
Kommunens stödpersoner började prata alldagligt och glatt i vardagsrummet.
-Vad har jag gjort?!! Måste jag till pappa!!!? Jag vill inte.
Drick lite gumman. Så pratar vi när du vaknat ordentligt.

Jag ljög. Hon blev glad. Började prata om hur kul det skulle bli att hälsa på farfar. Kommunens personal tittade in.
-Han har rabarber. Och goda små morötter! Berättade hon för dem. Pratade glatt. Packade sina pennor.

Jag ljög inte med flit. Jag visste inte. Det lät för bra för att vara sant. Jag ville inte.
De spädde på glädjen. Talade mer om farfar. Lurade henne mer. De ville bara få iväg henne.
Kunde hon inte få vara ledsen? Kunde hon inte fått veta? Kunde inte jag fått veta? Kunde jag inte fått sörja?
Jo.
Jag får det. Nu.
Den sorgen är den svåraste. Det är mer än sorg. Det är smärtornas smärta.

Hon log när hon vaknade. Jag önskade att hon inte gjort det.