jag ligger på mage
i majgräset, det hettar
på skinnjacksryggen och bredvid
mig finns han / med mulen
i min lugg:

nosar, pussar

på den han älskar.
jag balanserar bläckpennan
på mitt pekfinger, skrattar
när han blåser
luft
mot mitt öra,
och så slår jag upp ett tomt
blad i blocket.

"Varför gör livet ont
längst in?," skriver jag.




* * *


det är tidig förmiddag,

doften av björk
springer i vinden
fångar mitt sinne / mitt minne:
jag var fjorton.

det var den där våren
jag inte hade någonting annat än dem.
då kvistarna bildade små kors
i gruset och solens strålar var riktade
neråt
på en bok,
det var den där våren när vi andades
varmt tälttyg.

jag har aldrig varit så förlorad
som då, tänker jag och lindar
en smörblomma runt mitt ringfinger


*


hovars steg på ängen
dämpar, grässtrån bygger små murar,

från stallplanen hörs ett samtal
hennes röst
fångar mitt sinne / mitt minne:
jag var sjutton.

kanske var allting uppenbart
om hennes roll i spelet
kanske räknades jag inte
som mer än en flickvän
man kunde bedraga, eller där
det inte var fel
att ha en knullkompis vid sidan
om



vi hade varit mer seriösa
och jag sagt min sak

kanske var tio månader
ingenting,


viskar jag till smörblomman.


*


samtalet avslutas

hon tänder en cigg och doften
av rök
fångar mitt sinne / mitt minne:
jag var tjugotvå.

nyförälskad och ensam, bortglömd
bakom berusningens nyck.
jag minns sms:en och jag minns
telefonsamtalen som talade om mig, men
jag förstod aldrig
varför mitt liv inte var värt

att rädda,
och jag pillar febrilt


med smörblomman, den enda här
som inte minner mig
om någonting,
och jag känner hettan
på huden, de korta andetagen, hur fötterna
domnar bort,


* * *




så tittar jag i blocket.
"Kan det ha med minnen
att göra," textar rött bläck. "Att vi minns
mer än vi vet,"


så tittar jag bort mot barrskogen
och jag minns trästocken jag grät på,
jag minns skriken som skar
och jag minns hur risporna brast på armen.
jag tror han visste

men lät det bero