Han sitter med bar överkropp och lutar armarna mot stolsryggen. Bakom honom hänger en stor tavla med två skepp. Det stora i bakgrunden ligger stilla och skimrar i ljusblått. Det tycks vänta på något.

Kanske ett krig.

Ett ärr slingrar sig som en orm över hela hans arm och när jag frågar om det svarar han kort;

-Jag satt i fängelse i Israel.

Det blir tyst i rummet och jag ångrar genast min fråga.

-Vad heter du frågar mannen på stolen.

-Ali

Sedan fortsätter samtalet på arabiska och jag funderar över varför alla tavlor har båtar eller skepp som motiv.

Hela min lägenhet är fylld av dem och jag är nästan på väg att fråga om jag får köpa tavlan.

Du där

Jag ?

Ja du

Varför sitter du så tyst

Jag lyssnar

Men du förstår ju inte arabiska

Några ord förstår jag och resten fyller jag i.

Jag sitter i klassrummet och ser ut genom fönstret och lärarens ord blir mer och mer obegripliga tills varken han eller jag befinner sig i rummet. Kanske därför att våra verkligheter har väldigt lite med varandra att göra.

Men dessa män är verkliga och trots att jag inte förstår språket är det här jag hör hemma.För när människor vid busshållplatsen klagar över en försenad buss förstår jag ingenting.

Det handlar om att överleva. Och busstidtabellen säger ingenting om vem som ska leva eller dö.

Det är imamen från Tunisen som år efter år sa: Sabr sabr när Guds prövningar aldrig tycktes ta slut.

Och hans son som har svart bälte i karate

De två männen i soffan pratar ingen svenska alls och verkar vara på väg ut ur huset.

Alla möten är skrivna i våra öden säger jag.

Imamen nickar och ler.

-Är du gift?

-Nej

-Insha Allah


Vi står i den stora trädgården och röker.

Eken måste vara flera hundra år gammal säger jag eller om det är han

Lyckan är en kort filmsekvens.

Som en kvinna på cykel i ljus sommarklänning. Hon vinkar och ler och försvinner sedan bort på grusvägen.

Och jag vet inte om det är ett minne eller bara en längtan som gör ont.