Jag noterar att dina byxor är svarta idag,
och din skjorta vit som snö. Dina rörelser; återhållsamma och avvägda. Jag tittar ner och känner mig lika liten som du är hög när du anvisar mig platsen. Jo, säger jag…och börjar. Men det blir inget sagt. Du tittar uppmanande, din blå grumliga blick. Vi känner båda stillheten sitta klistrad på väggarna när blinkningen avslöjar dig. En mikrosekundslång fördröjning i böjningen av ögonlocket just där skinnet når kanten. Och jag kommer att tänka på en radioröst som basunerar ut: Där kom den! signalen för skam. Och hon dog, hon dog! Något obegripligt smärtsamt slog fäste i ditt ointresse för mig. All min hetaste längtans nederlag. Nej, du kom aldrig. Han kom aldrig. Precis så var det.