Det är kaffet och morgontidningens fel.

Hon begriper det, när pappersfåglarna skrattar och upplöses som aska man hostar på. Begriper att det finns ingen väg runt, ingen mjuk liten böj, inga rara små hattar som lutar. Det är rått, okänt och en del av en galenskap hon ännu inte känner.

Men ändå är en konstant del av.

Så hon öppnar det bottenlösa och framför henne vrider sig rörelsen över marken, fragmenten i trycksvärtan, kravet på sanning som inte längre existerar och blodet som sivar genom sanden

Bilder hårt bundna i gammalt. Bilder så nya att de skär genom hudlösheten. Och trots detta bara är fragment av strömmen, stöpta i kvidande, nedsjunkna och sedan glömda. Likt det ansikte mot gallret man inte kunde ta blicken från, men ändå bläddrade förbi.

Och hon inser att hon måste bryta sina ben och skaka silverskålens inre. Så att trådarna kan vältra ut och sångerna krypa i hörnen. Det är i sanning skrämmande, slutet, början och helt utan mening.

Men livsgivande.

På det makabra, surrealistiska sättet. Som Sisyfos sten nu en gång rullar.

Och hon vänder åter till orden, “.. så meget, som der er blevet løjet for oss, spiller det ingen rolle, hvad det er man fortæller sandheden om ..”

Skrivarens note:
Citatet är skrivet at den finska författaren Pentti Saarikoski. på svenska blir det ungefär; " så mycket som man ljuger för oss.. spelar det ingen roll, vad det är man berättar sanningen om.. "