min barndom präglades av ömsom lycka ömsom sorg

skolan var ett helvete med mobbing

och allt vad därtill hör

jag var inte önskad någonstans

jag ville bara dö



stunderna när jag rasade ut i naturen kändes som en enorm frihet

där var jag fri och skyddad från mobbarna

älskade skogens sus och ängarnas skönhet

i naturen fann jag lycka och sällhet

där levde jag


17 år fyllda blev jag med barn

innan 20 kom barn nummer två

det blev jobbiga år med två små barn

men jag kämpade på i det tysta


sedan en liten sladd efter nio år

lyckan när han lades vid mitt bröst var överväldigande

hans stora mörka ögon tittade förunderligt in i mina

en känsla så stark att det kändes ända in i hjärteroten


nu har alla vuxit upp och har egna barn

det sägs att barnbarnen är livets efterrätt

och nog känner jag mig stolt över både barn och barnbarn

särskilt över det yngsta barnbarnet

hon är snart 1 1/2 år



men vissa dagar och stunder kastar det förflutna sina skuggor

och allting känns dystert och hopplöst

då känns det bra att sätta sig ner och ge ord åt sina känslor

även om ingen läser vad jag skriver

det spelar inte så stor roll