Vad i hela världen kan vara mera ensamt
än att sitta på Emmaboda station
en lördagsafton i maj
och vänta på ett tåg till Karlskrona
för att sedan åka därifrån
till Lund, hemstaden, lärdomsbyn?
Vad kan vara mera tröstlöst än väntan
utan annan syssla än denna väntan?

Plötsligt blir jag oerhört medveten
om tidens gång – eller dess brist på rörelse…
Vad är tid? – ”Tiden är ingenting”,
men här och nu är den alltid någonting.
Här och nu är tiden så seg och påtaglig
att jag nästan kan ta på den,
en smaklös kola med papperet på.

Jag är en förtappad
i världen mitt emellan, i limbo,
varken död eller levande,
inte helt och fullt medlem
i någondera världen.

Lyckans gråmelerade fågel svävar ännu
långt borta från platsen där jag är.
Här finns tristessens gudar som viskar i mitt öra:
”Se, allt är övermåttan tråkigt!”

Det är bäst att bara säga något,
så har jag inte sagt för litet.
Säg något alls så har du sagt
det du har att säga evinnerligen.

en lördagskväll i maj och kan inget annat.
Detta kan jag icke göra någonting åt,
det är ett faktum jag inte kan ändra på:
här sitter jag på Emmaboda station.

ensam på Emmaboda station en lördagskväll i maj 2003