Du och jag träffades på en kurs för några år sedan, förlagd till en folkhögskola ute i landsorten, en sådan där skola som på helger och lov fungerar som kursgård. Vi träffades något år senare och kom då att tala om den där kursen som hade handlat om att försöka lära sig något och fatta något av det också.
Som sagt, vi träffades igen på annan ort och så kom vi i stilla samspråk och det lät då ungefär så här.
- Om jag var den som red åsnan?
- Ja.
- Jag var inte den som red åsnan.
- Inte?
- Nej, det var jag som var åsnan.
Sedan tystnade samtalet och du verkade som begrunda dagen, så som den gått och liksom den även grytt om morgonen, den nu höll på att gå till sängs igen. Någonstans i krokarna skällde inte en hund, men måsarna skrävlade och dök, flög i stora svängar och satte sig sedan igen i stubbåkern intill järnvägens stationshus. Det var sommar och den svartvita verkligheten fanns inte ett spår av längre.
Stig Dagerman och Dan Andersson minns folk fortfarande på sitt sätt, men verkligheten har sedan dess skiftat ansikte nog många gånger.