Efter alla hårda ord, ord om hur värdelös och oduglig hon är. Ord som förminskar och förklarar att hon aldrig kommer bli något, aldrig kommer bli någon som nån annan vill ha. Ord som säger att hon aldrig kommer duga, oavsett vad hon gör, oavsett hur högt hon når kommer det aldrig vara tillräckligt.

När andra tystnade tog hon själv vid, upprepar de välbekanta orden och känner den välbekanta smärtan som på något vis är lite tröstande. Som förklarar varför hon aldrig kommer duga, varför målen aldrig kommer uppnås. För varje mål som närmar sig hamnar mållinjen längre bort, allt för att aldrig duga.

Från att ha varit den enda som hejat på och trott på att målen ska uppnås har hon nu blivit den största domaren i sitt liv. Den som ropar högst av alla att hon aldrig kommer duga, att hon aldrig kommer lyckas. Mantrat som rabblas, "du duger inte, du är värdelös, vem tror du att du är egentligen. Du kommer aldrig bli något!"

Alla ord sägs med eftertryck tills hon gråter av smärtan som uppstår. Orden som förminskar, som förklarar att hon är värdelös och oduglig, någon som ingen vill ha.

Trots att omgivningen nu hejar på, säger att hon är duktig och berömmer för att han tagit sig så långt. Att hon är åtråvärd och någon man avundas. Trots detta är hennes mantra detsamma och hon tvivlar på alla som säger något positivt men litar blint på minsta lilla negativitet.

Hon har en lång kamp att kämpa mot sin största fiende innan hon kan börja må bra, den största fienden är hon själv. Hon är jag och jag är min största fiende.