Han står och väger på fötterna. Lindrigt nykter. Långhårig, sliten och blankögd.

Försöker få kontakt med förbipasserande. De undviker honom nogsamt. Tittar åt ett annat håll. Vem vill slösa ord på en sådan som han.

- Vafaan, ryar han, kan ingen prata med mig. Jag är bara lite onykter.

Han går och sätter sig på en bänk utanför Stadsbiblioteket. Senaste tillhållet för stadens missbrukare.

Snart får han sällskap av likasinnade. Ölburkar kommer fram. En och annan flaska. Det halsas friskt. Skrattas högljutt. Med yviga gester.

En tjej är på väg förbi. Henne känner han igen till utseendet. Hennes bröder hör till kretsen, så att säga.

- Hallå, lilla Snuttan, ropar han, kom hit så får du en puss.

Hon skrattar och ler emot honom. Skakar på huvudet.

- En annan dag, säger hon. Vinkar åt honom och fortsätter att gå.

Det sticker till i hennes hjärta. För deras livshistoria, som tagit dem till bänken och missbruket. En historia liknande brödernas och hennes.

Bröderna hamnade också där. Men hon klarade sig. Livet är inte rättvist.