Mannen på balkongen tittar ut.
Hans grå tinningar lyser i solen och det är den sista dagen i hans liv.



Han drar halsbloss på en fimp
låter röken tränga ned i luftrören.
Han hatar denna plats.



Han känner en vrede över denna vanmakt över detta förbannade land
han inte längre känner igen sej i.



I teven mal samma nyheter.
Ingen ringer
datorn har kraschat
det flyter egentligen dåligt gift
i ådrorna
som kommer från radonväggarna.



glöden överlever ännu en stund
och bränner mot hans finger när han lyssnar till gänget nere på gatan
som glider oroligt fram och åter mellan fasaden.



Han formar ett skuggvapen i luften och följer dem
medan fimpen landar på ett parasoll under.



Han tappar upp ett bad.
Fönstret är reglat med masonit fastlimmat med tuggummi och saliv.



Hans namn är Edelweiss.



Han lever ett enkelt spartanskt liv med sedvanlig interiör
och han dricker mjölk
han låter mjölktetran gunga över ansiktet
medan innehållet fyller hans mun.



Han går ut sent när gatorna tömts. Först då kan han röra sej fritt,
Svag dold belysning runt en liten central punkt
där nattfjärilar dansar runt runt innan de faller döende ned i gryningen.



Han känner mer tillhörighet med detta öde
än med det förfall som pågår i ytterområdet



Hans lekamen och hans själ med dessa varelser.



Det är en tröst det är ett kall.



Edelweiss upplever sej själv just då i denna stund som en fin människa
men så fort han är tillbaka
bakom sin masonit fastlimmat med tuggummi och saliv
kommer denna känsla av vrede och vanmakt tillbaka.



Lyftkranarna reser sej ut över horisonten där det just nu byggs
norra Europas största sjukhus



Säg god natt till Edelweiss nu
det är ju hans sista dag i livet men som så oftast då kvällen kommit
måste han ta farväl till sina närmaste anhöriga men då har en ny dag redan börjat



Den liksom hänger kvar där med sina balkonger ned över gatorna hänger där och flyter sakta ut i en allt större värld

(C) Lars Gullberg Poet Punkare och Människovän