Skriver på nya romanen som om det inte finns nån morgondag, som om jag dör våldsamt och blodigt när solen går upp. Korsar stigar som skriker ut självhatet och spottar ångesten i fejset på mig gång på gång, så jag vrider mig ett varv till, gränslar depressionen; den välkända hästryggen. Storyn måste bli tajt, måste bli tajt, tajt som ett oknullat rövhål.

Stoppar i en .44-patron med höger hand, snurrar cylindern med vänster hand, pipan mot tinningen. Tanken kommer, 400 meter i sekunden, revolverhelvetet konmer slitas ur handen på mig och studsa i elementet och mitt huvud dunsa hårt i golvet. Men fan ge mig nåt då ditt jävla as skriker jag. Ingenting, bara ett klick. Ännu ett klick och ännu ett. Kvällens sista kanske ni önskar. Ja, det kan jag också önska ibland, men inte nu. Och ordföljderna bildar tågräls och plötsligt sitter jag på X2000 rätt in i döden, i första klass. Jag beställer kaffe med tio stilnoct av värdinnan, hon ler och säger “Jaha, vi ska åka långt i natt” men jag vet ju, sömntabletterna är inte riktigt lika fränt som en revolverpipa mot huvudet.

Vi närmar oss tunneln, mörkret spjärnar över vagnen. Jag ser bara mig själv dansa tango med tågföraren som nu är en medicinman. Jag gråter av lycka, slänger mig på tågbritsen och låtsas sova, sjunger en sång, berättar hur jävligt det har varit hittills, i snart trettio år. Ingen lyssnar, som vanligt. Och där på det skitiga golvet glimmar revolvern, mina fingrar trevar och börjar smeka det svarta stålet som om det vore en kvinnas bröst. Jag stänger av, min hjärna lämnar in, gör sig redo för avslutningen. Den som ska ta mig till nästa avfart, nästa kvällsförgätna käftsmäll. Där nere i myllret av ångestens armar där de famlar efter en som levande rötter.